Ibland räcker det inte med att uppfostra sin egen hund

Bara för att någon har en annan syn på hundhållning än jag så behöver det absolut inte automatiskt betyda att personen är en idiot. Men just nu känns det så.

Ikväll hade jag och Kira hade en lekträff med nya welshpolaren London och hennes matte Margareta. Det var första gången de träffades och mötet resulterade i två stycken skällande vit/röda sträck som busade finfint tillsammans. Efter en stunds lek skulle vi lämna rastgården så att bland annat en man med ett vitt trasselsudd som väntade utanför skulle få komma in. Han hade sin hund i flexikoppel, utan någon vidare kontroll och här börjar jag bli irriterad. 

Vad är grejen med att vissa hundägare släpper sina hundar för ett möte utan att fråga först? Bara för att jag svarar på frågan om vilket kön min hund har så betyder det inte att det är okej för dem att hälsa. Det är ju ingenting som säger att bara för att din hund fungerar med tikar så kommer Kira fungera med din hund.

Hur som helst så lyckades jag komma förbi trasselsuddet, men sedan kommer det fram en stor, okopplad schäfer mot oss. Jag ber ägaren ta bort sin hund för att jag inte vill att de ska hälsa och då kommer den obligatoriska frågan: är hon sjuk eller något?

I det här läget händer det att jag brukar säga att Kira har lite allt möjligt för att få komma undan - skabb, löss, you name it. Den här gången försökte jag istället förklara att jag inte tycker att Kira behöver hälsa på alla hundar hon ser - hon har tillräckligt med hundkompisar som hon umgås med. Det jag inte sa är att jag dessutom vill veta vad det är för en hund som jag släpper Kira med -  det där att "fido är såååå snäll, han är bara så busig" är inte något jag litar på i alla lägen... 

Av någon anledning är detta otroligt provocerande för vissa hundägare, det är som att de inte tål att deras hund blir avvisade. Så när jag tyckte att Kira inte behövde umgås med kreti och pleti tyckte denna man att "det är sådana som du som inte ska ha hund".

Ursäkta, va?!

Ungefär här blev jag själv otroligt provocerad, jag undrade hur han kunde säga så när han inte vet någonting om mig eller min hund. Gubben förklarade sitt uttalande med att hundar är flockdjur som måste hälsa på alla för att må bra och vägrade lyssna när jag sa att Kira har en flock, hon har sina hundkompisar - att nosa på en hund hon aldrig mer kommer träffa ger inte henne något.

Det var självklart att vi inte precis var överens om vad hundar mår bra av och det är okej. Du tar hand om dina hundar på det bästa sätt du vet och jag gör samma sak med min. Men att inte respektera min vilja utan attackera mig på det sättet för att jag inte låter våra hundar träffas? Det är tamigtusan så ouppfostrat att jag känner att hussen kanske borde gå en kurs för att lära sig hur man beter sig i en människoflock.

Så hädanefter antar jag att Kira kommer vara väldans sjuk, undrar vad som kommer verka mest avskräckande...

 

En alldeles utmärkt sparris

Jag ska ju som sagt försöka komma ihåg alla guldstjärnor, och för några veckor sedan hade vi en hel helg full av dem.

Eftersom vi inte ställt ut på hela sommaren bestämde vi oss för att ställa på SKK:s internationella utställning i Sofiero. Så på fredag kväll åkte vi ner till Helsingborg där vi tiggde till oss middag och sovplats av vänner till Jojo - det är så bra att ha ett stort skånskt kontaktnät! Vi fick låna en helt egen lägenhet, med Skånes största säng (200 cm bred...) och Kira njöt definitivt av att kunna sträcka ut ordentligt utan att bli nedputtad från sängen ;)

På lördagen var det dags för utställning. Hur tidigt vi än tyckte att vi var ute så insåg vi att alla hade hunnit dit före oss - bland annat Pia, Barbro, Mynta (syrran) och Jess (mamma Majas kusin). Utställningar är roligast när man har trevligt sällskap som inte bara delar med sig av sitt tält utan dessutom förklarar kritiken, släktförhållanden och ger handlingstips (:

När jag anmälde Kira till Sofiero tänkte jag, precis som vanligt, att den här gången ska jag banne mig träna ordentligt. Sedan var helt plötsligt dags för utställning och, precis som vanligt, lyste ringträningen med sin frånvaro ;) Men ringtränad eller ej så gick det bättre än jag förväntade mig - vår lilla sparris fick sitt första excellent sedan reglerna ändrats! Den senaste tiden har det varit vårt utställningsmål och nu fick hon inte bara ett rött fint band utan blev dessutom placerad som 4:e juniortik. Så nu antar jag att det är dags att ha en 3:e placering som mål (:

Mynta var vassare än Kira, hon blev placerad 2:a juniortik med CK och för Barbros Jess gick det också bra, placerad 4:e tik i öppen klass. Domaren var fantastiskt trevlig och det märktes att han trivdes med welshar.

pia visar mynta från sin bästa sida

Så kritiken då:

18 months. Very long in body. Correct coat and color. Well tempered. Nice feminine head. Skin loose on front. Correct ribcage. Very long loins. Correct angulation and tail. Strong bones. Topline not straight enough. Fluent movement but with obvious too long body. Low set tail and high in loins.

Seriöst, utställningsspråk är inte alltid så grammatiskt korrekt :p Själva innehållet var okej - det är första gången som Kira inte fått kritiken att hon är för spinkig! Som Pia förklarade det så är felet med rygglinjen inte bara på grund av för lite ryggmuskler utan också för att jag inte precis ställde upp henne perfekt. Om Kiras huvud hamnar för långt upp så "tappar" hon ryggen och börjar svanka - något att öva på alltså (om jag någon gång faktiskt kommer ihåg att ringträna ;)). Den långa kroppen kan också bero på hur jag ställde upp henne, jag ska komma ihåg att kolla så att marken faktiskt är någorlunda jämn nästa gång så att hon inte står i en liten backe.

snygg rygglinje på första och svankrygg på andra - men snygga rosetter på bägge (pias bilder)

jess provsitter en av sängarna - det är utmattande att shoppa

Efter att spenderat några timmar med att titta på de andra klasserna, hälsa på andra welshar och welshägare samt fynda på marknaden (superbillig hurtta-sele - yey!) så åkte vi norrut mot Falkenberg. Där stannade vi till för inflyttningsfest, även om Kira inte fick vara med och leka särskilt länge. Hon fick spendera större delen av eftermiddagen/kvällen gömd under ett bord, instängd i sin bur. I vanliga fall skulle hon aldrig gått med på det, missa något roligt - nevvah! Men efter bara ett rymningsförsök somnade Dagsländans Houdini och sov lugnt resten av kvällen - små hundar blir väldans utmattade av utställningsdagar.

Dagen efter blev det återigen tidig uppstigning för oss alla för ytterligare bilfärd norrut, till ett fält vid 4H-gården i Stättared. Dags för kurstillfälle två i jaktlydnaden med Marita Johansson. Jag trodde att Kira skulle vara helt slut i huvudet och inte orka med någonting, men oj så fel jag hade. Hon hade så fint fokus och imponerade stort på Jojo som var med och tittade. Vi gjorde kontaktövningar, inkallning och sitt på pipa. Träningen avslutades med att Kira gjorde en helt perfekt apport - fint fokus, snabbt ut, grep apporten och kom direkt på inkallning. Jag var så stolt och nöjd att jag trodde att leendet skulle klyva huvvet mitt för att det var så brett :D

Efter allt detta kan man tycka att det vore dags att åka hem, men istället åkte vi vidare till min syster Ellinor för att fira hennes födelsedag. Vid det här laget var Kira så trött att hon betedde sig som en liten zombiehund, och inte heller den här festen fick hon vara med på. Istället fick hon vara i sovrummet där hon snarkade som en liten gris, mitt på Ellinors huvudkudde ;)

Efter allt detta kan jag bara konstatera att jag är otroligt stolt och nöjd med Kiras insats under helgen. Jag misstänker starkt att vi nog har fått oss världens bästa hund, även om det ibland sker incidenter som får mig att tvivla...

tvångsgos! (pias bild)

...och sur för att jag tar åt mig av kommentarer från människor som inte vet något om mig och min hund

Att Kira (i vanliga fall) är fantastiskt duktig, har fin kontakt med mig och vill jobba har inget att göra med att hon är en tik, en welsh, en dagslända eller en Göteborgare.

Det beror på att jag lägger ner tid och energi på att bygga en relation genom att träna, leka och gosa med henne. Det är för att jag har letat i böcker, på internet, gått kurser och testat mig fram för att hitta det rätta sättet att träna just henne. Det är för att jag har jobbat för att vi ska få en fungerande kommunikation så att vi förstår varandra.

När det istället går dåligt och Kira inte gör som jag vill är det inte heller för att hon är en tik, en welsh, en dagslända eller en Göteborgare.

Det är för att jag inte varit tillräckligt tydlig och konsekvent. Det är för att jag har velat hoppa över steg och gått för fort fram. Det är för att jag inte läst hennes signaler rätt, för att jag inte förstått att hon är trött, har ont eller har alldeles för mycket snurrande hormoner för att kunna koncentrera sig. Det är för att jag inte gjort arbetet med mig tillräckligt roligt och belönande.

Även om det är frestande att säga att hon är hopplös på grund av vädret, den elektromagnetiska strålningen eller gudarnas nycker så är det i grund och botten så att anledningen till varför hon inte går fint i koppel när vi har sällskap av en annan hund är att jag inte har tränat henne i det.

Att ta ansvar kan vara både jobbigt och belönande ibland.

Det är mattigt att fela

Jag är så less, irriterad och besviken - på mig själv.

När jag startade upp den här bloggen så var ju poängen att jag skulle kunna gå tillbaka och se på guldstjärnorna, liksom för att komma ihåg att Kira är fantastisk och att träningen går framåt - även om utvecklingen är allt annat än spikrak. Igår hade jag verkligen behövt lite hjälp för att minnas det, men har jag bloggat något de senaste veckorna när hon gjort allt jag bett henne om och mer? Nä...

Igår klafsade vi omkring på ett fält ute i Idala (verkligen landet!) för vår kurs i jaktlydnad/-samarbete. Redan innan vi började med övningarna var jag medveten om att kontakten mellan mig och Kira var obefintlig - det enda som förenade oss var kopplet. Så när jag försökte få till en jaktfot tyckte hon att snöret mellan oss var en longeringslina och tittade på allt utom mig. Inkallningen fungerade bra, för att jag hade vett nog att inte chansa och bara gå 5 meter ifrån henne...

Sedan var det dags för apportering - vårt problembarn. Redan innan hade jag fel inställning. Jag kände ju att det var något som inte fungerade, så jag "visste" redan innan att det skulle gå åt pipsvängen och då blir det ju en självuppfyllande profetia.

Första gången hämtade Kira dummien, lämnade den någon meter ifrån mig men hon kom i alla fall tillbaka till mig. Jag berömde, vilket tydligen var fel för att jag numera kan förvänta mig mer än så från henne. Jahapp.

Andra gången hämtade hon dummien och var på väg mot mig, men så riktigt såg jag hur en knapp trycktes in och hon släppte taget om allt som har med lydnad att göra. Först några tokrus med dummien, sedan släppte hon den för att istället rusa över till grannen och dennes hundgård. Hundskrället blev stendöv och ingen inkallningssignal i världen hade kunnat få henne att reagera - trots att pipan har fungerat klockrent senaste tiden.

Det sista vi gjorde för dagen var ett försök på reviering och apportering. Jag förstod inte riktigt hur jag skulle göra och det gjorde inte Kira heller. Hon ville knappt lämna min sida - helt plötsligt var det fot som gällde :p Istället för hämta dummie så sprang hon över och hälsade på en annan grannhund. Ingen succé direkt. 

Hela vägen hem var jag sur och grinig. Dagens Kira var definitivt inte den Kira som jag är van vid att träna med. Jag kände att jag hade gjort fel hela dagen, att jag inte vetat vad hur jag skulle rätta till träningen och inte heller fått ett bra stöd av instruktören. Att jag dessutom hörde kommentarer från en annan kursdeltagare om Kiras beteende gjorde inte något bättre.

Det var först på kvällen igår som puckade jag lyckades inse vad som var problemet. Kira var otroligt jädra supertrött.

I torsdags kom min kära mor med ett plan från Luleå för att hälsa på och i fredags kom även min moster från Stockholm. Kira älskar ju människor så för henne var deras besök det som en enda lång fest. Men det var inte allt - min moster hade även med sig sin Kronos, en 4 år gammal dvärgschnauzerhane.

Kira gick alltså från en vardag som hon spenderar i lugn och ro med mig, till att spendera alla dygnets timmar tillsammans med en annan hund. Även om de kom överens och förmodligen tog det väldigt lugnt under den tid då de var ensamma så blev utspelade sig ett socialt skådespel varje kväll då samtliga mattar var närvarande. Kira försökte få igång Kronos i lek, Kronos såg till att sätta Kira på plats och det var en evig kamp om såväl mattarnas kärlek som tuggbenen. Trots att vi har ben utspridda över hela lägenheten så ville bägge ha det ben som den andra tuggade på...

Det är ju så uppenbart att vem som helst ser det, men trots att den logiska delen av mig visste att hon var trött gick det liksom inte in i huvudet på mig. Jag förväntade mig att Kira skulle prestera lika bra som hon brukar, när jag istället borde förstått att hon var en slutkörd hund som borde få beröm bara för att hon visste vad hon hette. 

Hela eftermiddagen igår stensov hon i vår säng. Idag har hon rört sig så pass att hon förflyttat sig från vår säng till gästsängen i kontoret, där jag sitter nu. Hon öppnar visserligen ett öga när jag går förbi, men mer än så är det inte.

Så jag är irriterad över att jag inte klarar av att förstå de mest uppenbara saker. Besviken för att jag inte justerade mina förväntningar. Less för att jag har för höga krav på såväl Kira som mig själv.

Sicken tur att jag får en ny chans redan nästa söndag.

Gör vad du vill matte, så sover jag under tiden

Jag tror att Kira blir lite väl less mig ibland. Idag har jag tvingat stackarn att vara på trimbordet i flera timmar för frisering och det är inte alls populärt... Aldrig ser hon så olycklig ut som när jag jobbar med saxarna och att bli klippt i öronen är otroooligt obehagligt. När jag istället rycker örat så ser man hur hon börjar slappna av, hänga med huvudet och ögonen blir glansiga - mys! I vanliga fall brukar jag sitta på golvet med henne i famnen när jag rycker öronen och sist tog det säkert tre minuter innan hon började snarka ;)

Jag är fortfarande väldigt långsam på det där med klippningen men jag tycker ändå att resultatet blev helt okej den här gången - vi får se om det stämmer imorgon. För efter att inte varit på en enda utställning under hela sommaren så är det dags igen. Ikväll ska vi åka ner till Skåne för att imorgon testa lyckan på SKK:s utställning i Sofiero. Kritiken vi fick sist vi ställde ut i våras var ju mest att hon är lite för spinkig, men nu tycker jag allt att hon fått både mer muskler och päls (: Det här är också sista gången vi kan ställa henne i juniorklass, om inte ens två veckor passerar hon gränsen på 18 månader. Herregud, var det inte igår hon var 18 veckor?!

Halleluja! Prisa apporteringsträningen!

För några veckor sedan surfade jag runt på SSRKvästra:s sida och hittade ett litet guldkorn i form av en jaktlydnadskurs nära Göteborg. Eftersom jaktinternatet i våras resulterat i blodad tand anmälde jag mig och Kira direkt. Kursen anordnas av Marita Johansson som, visade det sig, har gått en instruktörskurs med uppfödar-Pia som lärare. Dessutom kände ungefär halva deltagargruppen också Pia, hundvärlden är liten ibland! 

Det hela började inte jättebra. Jag misslyckades inte bara med att hitta en fungerande bankomat och bensinstation, jag hade dessutom beräknat fel på körtiden, så efter att ha kört till Stättared med plattan i mattan var jag en halvtimme sen. Inte så bra jobbat - stressen och skammen pyste nog ur öronen på mig...

I en av alla de där hundböckerna jag läst så beskrev författaren en matte som jäktade in på en lydnadskurs: matten var stressad, vilket gjorde hennes hund orolig vilket gjorde att ingen av dem klarade av att lära sig någonting. Plus att det gjorde att hela gruppen kom upp i varv. Det var nog dumt av mig att vara sen, det skulle ju vara ännu mer onödigt att förstöra för alla de duktiga människor som lyckats få med sina hundar på rätt plats vid rätt tillfälle...

Så, djupa andetag. Lugn och frid och harmoni i huvudet. Aummmmmmm. Gick lugnt fram till gruppen, satte mig ner och satte genast Kira i "ryggsäcken".

Och det var kursens första guldstjärna. Att min lättstressade welshskrutt gick från det mentala tillståndet av "yeeey! något händer! hundar överallt! lukter överallt! måste nosa! måste hälsa! nuuu!" till "jaha, ska vi bara sitta ner, jamen då lägger jag väl mig ner och ååh kliar du mig på magen, skööönt...". Sedan var hon kolugn medan Marita pratade om hur en jakt med stötande hund går till och om övningarna.

ack så varmt i solen

Detta kan jämföras med en annan welsh som var med på kursen, en 2,5-årig hane som blev så till sig av att det kom en snygg welshtjej att han flåsade, gnällde och vägrade sitta still överhuvudtaget. Jag är så stolt över min tös! (:

Övningarna vi gjorde var apportering och jaktfot. Foten är okej, iallafall när det är jaktfot och inte strikt lydnadsfot som gäller ;) Men apporteringen alltså!

Efter jaktinternatet har jag övat från grepphållet - alltså, först lära Kira att greppa ordentligt för att sedan börja lägga apporten på avstånd. Det har fungerat... eh, inte alls faktiskt. Hur mycket vi än övat har vi aldrig kommit över att för henne är det bara obehagligt, trots mängder med beröm. Och eftersom det är roligare att träna när man får fina resultat så har jag släppt det. Kanske inte bästa sättet att hantera problemet men jag vill att jaktträningen ska vara ett roligt samarbete mellan mig och Kira, inte ännu ett måste.

Den här kursen går vi från andra hållet istället, med lekapportering. Jag höll Kira bredvid mig (utrustad med löplina), Marita kvackade lite och kastade iväg dummien. Så släppte jag henne med kommando och stöttade henne när hon gjorde rätt. Första gångerna gick hon fram för att undersöka dummien, men tyckte inte att den var så mycket att hänga i granen och gick istället vidare för att nosa runt. Då kallade jag in henne (fick tillbaka henne med hjälp av linan) och började om. Sedan började hon ta dummien, släppte den visserligen en bit bort - men hon kom i alla fall tillbaka till mig. Då öppnade sig himmelen, änglakörerna kom fram och brast ut i lovsång till hennes ära. Eller, det var så Marita uttryckte sig, jag mest bara klappade och berömde ;)

Efter en paus så gjorde vi samma övning två och två. Kira blev bättre och bättre, hon förstod äntligen vad det var hon skulle göra! Det hela avslutades med en superfin apport där hon faktiskt lämnade dummien till mig istället för åt sorkarna på fältet (: Dessutom kom hon tillbaka till mig trots att hon var lös och det fanns 6 andra hundar att välja på.

Okej, det där sista var kanske inte riktigt sant. Hon fick några tokryck då hon rusade omkring som en liten galning - sådär som hon gör när hon är trött och inte vill träna mer. Något varv tog hon dessutom förbi Bönan (ännu en welsh, som skulle gå fortsättningskurs efter oss). Men - hon kom på pipa och vi slutade på topp, så allt det och lite till är förlåtet (:

I Göteborg växer det godisträd

Även om det inte alltid blir seriöst träning så är hundrastgården bra för att aktivera hundskrållans hjärnceller, för där finns det träd med godisbark och en massa utrymme för att träna trix (:

sniff-sniff-nom-sniff-nom-nom

"jag är en jättedöd hund, okej? ge mig godis!"

En begränsning av friheten kan göra under för förhållanden

I och med vår flytt så har vi fått tillgång till en hundrastgård. Den är varken särskilt stor eller fin, men den ligger på ungefär 100 meters avstånd från vår port. Och det minimala avståndet innebär att jag kan släppa Kira i rastgården för att träna på varenda liten kissrunda vi tar.

Det är helt fantastiskt, eftersom det fina stängslet som inhägnar oss drastiskt minskar risken för utflykter på egen tass och det finns inget som dödar träningsglädjen som att halvvägs bli avbruten av att Kira bara ska jaga liiiite hare... Dessutom är det inte lika mycket av ett projekt att åka till en rymningsfri plats för att träna, så nu blir det massvis med korta träningsstunder, varje dag. Vem vet, någon gång kanske till och med inkallningen trillar på plats (:

Senaste tiden har vi jobbat väldigt mycket med pipan, för att få in inkallning och sitt på signal, framförallt att långt pip betyder sitt oavsett vad jag gör, och att flera korta pip betyder hit oavsett vad hon gör ;) Det har gått jättebra, med rätt belöning så fattar hon fort, och i nuläget verkar rätt belöning vara grisen.

Oh, denna gris. Det är en hysterisk liten pipgris som hon älskar, förmodligen mer än hon älskar mig, jojo och märgben tillsammans. Hon vill helst bära omkring den på alla promenader och att busa med den är grymt najs. Alltså, så fort hon kommer på inkallning så blir det bus med grisen, och numera kommer hon som ett skott.

Så vi tycker om denna hundrastgård och de framsteg som den ger oss, synd bara att våra grannar inte verkar vara riktigt lika förtjusta. För när vi tränar fylls luften av pipande både från mig och grisen. Och kort efter första pipet ekar sedan dunsarna av att grannarna stänger sina fönster.

Ett jaktinternat i repris

Det händer sig ibland att allt hamnar på samma helg, som tillexempel en jaktkurshelg i Norrtälje, en i Örebro och en SSRK-utställning i Gustavsberg. Jag ville dra med mig Kira på allihop, men eftersom vi bara finns i varsitt exemplar bidde det jaktinternat i Norrtälje. Och ungefär nu borde vi vara påväg dit. Istället ligger Kira i soffan och jag sitter här med huvudvärk, halsont, nästäppa, feber och extrem butterhet.

Så nu när jag inte kan ta nya internatbilder tänkte jag visa upp bilderna från förra gången. Det finns inte många, med tanke på att jag var upptagen med att hålla koll på mitt egna hundskrälle, men ändå (:

en massa fina welshar

carina med kelly (bägges päls glänser i solen ;)) och bakom snygge thaizon gömmer sig sofia

lisbeth kollar fågelintresset, som var stort hos de flesta

...bara inte hos kira

minstingen harry (då 10 månader) och mats

allesammans sista dagen

Oh, vad jag hade velat vara där igen! Det var fantastiskt att jobba tillsammans med Kira en hel helg och se sådana framsteg. Nu när vi ändå har hunnit tränat lite i sommar (trots lägenhetsköp och bilsemestrande) skulle det vara kul att få mer tips och veta vad vi ska jobba vidare med (inte för att jag inte jag inte redan är medveten om att det är apporteringen...). Men det kommer fler tillfällen, hoppas jag. Dessutom blir inte hösten jaktfri eftersom vi är anmälda till en kurs som ska gå under söndagarna framöver - yey!

Vem vet? Det kanske inte är helt fel att satsa på ett grundprov ändå? Jag upplever det som att Kira har blivit mindre skottberörd än vad hon var i våras (många promenader vid Sisjöns skjutbana), så nästa år kanske det ändå är värt att testa? 

Jag ska bara krya på mig först...

Vissa mattar kan göra en alldeles... matt

Det började för flera veckor sedan. Helt plötsligt försvann alla mina favoritsaker. Så fort jag tänkte att jag ville ha min bäver eller min boll eller just det där benet som luktar sådär jättegott - då gömde matte undan det! Jag förstod inte alls vad som pågick och ännu mindre förstod jag när de gick in i en främmande lägenhet och började riva ner väggarna. Jag försökte säga åt dem att det är otroligt ouppfostrat att bara klampa in hos främmande sådär och förstöra deras hem, men eftersom de inte lyssnade fick jag tillslut ge upp.

Man hade kunnat tycka att det räckte så, men så en dag kom det en massa människor som TOG våra saker - allesammans! Mina ben och allt! Tror ni de där mattarna försökte ens protestera? Och de där ska man lita på i vått och torrt...

I och för sig så kom hittade ju mattarna igen benen sedan, allt var i den där konstiga lägenheterna där de hade rivit ner saker från väggarna. Men nu var det inte tapetsnö överallt - istället gick mattarna runt och klappade på väggarna och pratade om hur fint golv det var. Konstigt. Men jag antar att det är här vi ska bo framöver, för här är både min säng, min stora säng, min ännu större säng och min soffa.

Nu hade ju vilken vettig matte som helst insett att det är dags att chilla lite - sitta under träden och lukta på kissfläckarna ett tag. Istället packade de in alla mina ben i rujjan istället - det där hemska djuret på fyra hjul. Jag fick alltså inte sova i någon av mina sängar, istället sov vi i bilen. Och nog för att det är mysigt, men fyrhjuligt är inte fyrstjärnigt. 

ibland var det bäst att sova i framsätet, innan mattarna somnat så protesterade de så mycket när jag trampade runt på dem

Som tur var gjorde vi i alla fall roliga saker på dagarna. Eller. Relativt roliga. I Tanum så tittade vi på stenåldershundar:

Och utsikten:

I Strömstad hittade jag en landkrabba:

Och sedan, när vi åkte på sälsafari så upptäckte jag att jag är en skeppshund. Det måste vara Maja-mammas båtgener som lever upp - för havsvind i öronen är riktigt najs. Även om det var lite ont om sälar...

I Dalsland tittade vi på solnedgångar som matte tyckte var fantastiskt vackra:

Men jag var inte så jätteimponerad:

I Dalarna tittade vi på helvetesfallet och där fick jag bevisa att jag inte är det minsta höjdrädd. Till skillnad från tenshi-matte då, hon vågade knappt se på när jag och jojo-matte gick över bron och hon klamrade sig fast vid räckena för att själv våga...

undrar om man kan bada...

Efter det hamnade vi helt plötsligt i Lappland. Där hände det något, matte och matte började prata om ringar och gift - jag förstod som vanligt ingenting. De verkade så glada över det där giftet, jag menar, det skulle ju inte jag vara.

Vi fortsatte vår resa via typ Sveriges alla vattendrag, men jag tror att de gjorde en miss för när vi var vid Döda fallet fanns det nästan inget vatten. Inte så imponerande. Framför allt inte särskilt törstsläckande. Sicken tur att man kan få glass då:

den enkla vägen är för mesar vs omnomnomnom

När klockan var mitt i natten var vi i Storforsen i Älvsbyn. Jag var så jättetrött när de släppte ut mig ur rujjan, men så fick jag titta på vattnet, bada och jaga sorkar (fick och fick...) - det var najs. Tenshi-matte var jätteglad, hon tycker tydligen om när det är sol på nätterna - som sagt, knasig!

ibland behöver man lite hjälp för att se över kanten

norrbotten kl 01:00

Sedan var vi framme i Luleå, det var tydligen målet. Där träffade vi tenshi-mattes föräldrar och Maj-Doris, så då fick jag sällskap i min bur när vi åkte på utflykt. Och jojo-matte, jag vet att det står i min bruksanvisning att jag ska följa med på vilka äventyr som helst - men någon måtta får det ju vara! 

Sedan var det dags att åka söderut igen och på vägen hann vi både klättra i Skuleberget och lämna rujjan till veterinären - men hon behövde bara justera tassarna lite, så det var ingen fara. Vi åkte vidare via Ockelbo och där spenderade vi hundra tusen åååår i Wij trädgårdar. Tenshi-matte tittade på allt och var så långsam, jag och jojo-matte fattade inte riktigt grejen... Men de hade gott vatten:

när man klättrar i berg får man superlång tunga och då är det gott med rosenvatten

Efter det stannade vi till hos Jens och Oliver i Uppsala. Jens är hur bra som helst, han hade köpt ostbågar bara till mig! Oliver däremot är inte så sällskaplig. Jag försökte visa hur snäll jag är, men han var inte alls intresserad av mig förrän jag fick ett snöre i svansen...

I Stockholm var vi ute på Ljusterö och hälsade på jojo-mattes pappa och syster. Ljusterö är typ världens bästa ställe för där får man vara helt fri och nosa precis överallt. Dessutom kan man bada och jag tog mina första frivilliga simtag. Tydligen var de inte så snygga, men jag kommer lära mig det också. Dessutom hade jag inte tid att tänka på tekniken - jag var ju tvungen att rädda matte!

Dagen efter följde vi med jojo-mattes syster och mamma till Birka. Dessutom tog vi med oss tenshi-mattes vän Harriet som hon har känt ända sedan de var valpar. Det var tydligen Harriet som fick tenshi-matte att förstå hur bra det är med welshar - så det är tack vare henne som jag har världens mest matthetsframkallande mattar. Men jag tycker om dem ändå, även om de hindrar mig när jag försöker hälsa på fåren:

jag hade till och med lagt mig ner, precis som man ska göra när man är snäll och ofarlig. fårvalpen trodde mig inte...

Efter alla de här äventyren var det väldigt skönt att vara påväg hem igen, men på vägen hade vi ett sista stopp: hemma hos syrran, mamma, mormor, mormorsbror och uppfödar-Pia! Det var hur kul som helst, även om mormor bara var sträng och syrran lekte lite för tufft för mig... När vi kommit såhär långt var nog mattarna också trötta, för de tog inte en enda bild på oss. Men jag lovar att vi hade kul!

Nu har jag varit hemma ett tag och njutit ordentligt av alla mina sängar. Men under hösten så kommer jag nog inte få ligga i den särskilt mycket ändå. Det mumlas om jaktinternat, utställningar och kurser i jakt och rallylydnad. Livet med mattarna kanske inte är så tokigt ändå (:

PMS gör vem som helst till en bitch

Så hur gick det med utförandet av den där veckoplaneringen då? Tja, ganska bra ändå.

Vi har jobbat på med sittandet på pipsignal, jag har haft pipan hängande runt halsen och nog drivit grannarna till vansinne med tjutandet i tid och otid. Kira har fattat grejen ändå, att det är sitt som gäller, men det fungerar inte riktigt på avstånd. Då vill hon först komma fram till mig och sen sitta - som för att göra det lättare för mig att efteråt ge henne godis för prestationen ;)

Sedan har vi försökt klicka fram lite trix, men Kira har varit så otroligt seg den senaste tiden. Så fort hon inte förstår så lägger hon sig ner och bara tittar på mig, istället för att försöka igen eller ens bli frustrerad och skälla på mig. Överhuvudtaget så sover hon väldigt mycket. När jag stiger upp från kontorsstolen så brukar hon i vanliga fall direkt studsa upp för att se vad man ska hitta på för något spännande, nu kan jag eventuellt få ett lyft huvud (om hon inte är kissnödig) :p

Vi började nästan bli oroliga, för hon har betett sig rätt udda, tills vi kom på att hon trots allt borde löpa när som helst nu. Med största sannolikhet är det lite PMS som gör att hon helst bara vill sova sig igenom dagarna och eftersom vi bägge är mattar så förstår vi ju känslan ;)

men att rulla runt i gräset är gött, pms eller ej

 Den här veckans plan är att få igenom i huvudet att pipan även betyder sitt på avstånd och så ska vi lägga några spår under långledigheten (:

Nu ska du dansa efter min pipa

Veckans träning börjar helt klart bra - strålande solsken och en hund som fattade! (:

Vi gick till en gräsäng som ligger i närheten där vi först värmde upp (jag kommer ihåg läxan från jakthelgen - alltid värma upp!) med lite små trix för att fånga uppmärksamheten. Sedan gick Kira fint brevid och samtidigt som jag blåste lång pipsignal tog jag ett steg framåt och visade "sitt"-tecken med handen. Vi har ju gjort detta förr, så det var inga problem, men när jag tog bort handsignalen så blev hon förvirrad.

Första gången efter att jag tagit bort handsignalen fick jag sätta henne ner, med en hand på rumpan. Andra gången gick det fruktansvärt långsamt, men hon satte sig själv. Tredje gången kom jag på att jag hade klickern i fickan och när hon satte sig efter pipan fick hon klick och godis. Det gjorde att till fjärde försöket så hade poletten klickats ner och hon satte sig fort som attan (:

Vi gjorde också lite stadgeövningar då hon satt ner och jag kastade dummies omkring henne. Första gången ville hon jaga efter, sedan var det inget konstigt alls. Hon satt till och med kvar när vi fick en oplanerad störning i form av en hund som gick förbi på någon meters avstånd, även om det ryckte i hela henne för att hon ville rusa fram och hälsa :p

Det är när det går såhär bra som jag har lite svårigheter - för jag vill stressa vidare alldeles för fort. De här övningarna är ju från jaktinternatet och då gick vi väldigt fort framåt för att vi skulle få testa så många övningar som möjligt. När jag tränar så tycker jag ofta att "men det här går ju bra, så kan vi göra det svårare" ända tills Kira själv visar att hon är trött - genom att sticka ifrån mig eller helt enkelt stänga mig ute. Och vips så har jag solkat ner en guldstjärna.

Men inte idag! Idag var både Kira och jag värda en guldstjärna. Kira för att hon är bäst, jag för att jag inte förstörde träningen för henne ;)

Vecka 21

Planering var det! 

Den här veckan ska jag jobba på att få in sitt på pipa ordentligt, och dessutom stadga i sittandet. Detta jobbade vi med på jaktinternatet, så jag har övningarna - nu är det bara dags att använda dem.

Dessutom har jag jättelänge velat lära henne kommandot "skämmes ta mig faan", på bred norrländska. Vi får se om det går :D

Monstret i henne ligger inte särskilt långt under ytan

Den senaste tiden har träningsenergin varit minst sagt minimal. Med mycket annat som tar upp både mina och jojos tankar så har Kira fått busa, gosa, promenera i skogen och i stan - men aktivering av huvudet har det varit ont om. Och det märks, herre gud vad det märks!

Efter kanske en vecka utan nästan någon träning (utom agilityn) slog det över. Kira hittade saker på golv, diskbänk, soptunna - överallt! Pennor, linjaler, tejprullar, papperstussar; allt detta letade hon reda på och tuggade sönder till oigenkännlighet, för att sedan sprida bitarna över lägenheten.

Eftersom vi har haft en hund som i princip aldrig hittat på något bus så var det här en helt ny erfarenhet. Det tog två dagar av monsterbeteende innan jag (tröga matte!) fattade att hon ville träna! Kira visade att hon minsann ville tänka och om vi inte utmanade henne så hittade hon på saker själv.

Nu har vi skärpt till oss, det krävs så lite för att hon ska bli en harmonisk hund igen. Några korta träningspass varje dag gör att hon slutar med skattletandet och nu har hon hållit sig till sina tuggben istället för våra sockar. Det är rätt fascinerande att se hur viktig tankearbetet är för henne, det har vi ju vetat länge egentligen, men att se det så tydligt demonstrerat är lite tufft...

För att få bättring även när livet kommer i vägen tror jag att jag ska börja planera lite mer. Så att jag redan i förväg vet vad och hur jag vill öva, istället för att bara hitta på under tiden. Men tiden till träning måste Kira få - det är ju trots allt inte hennes fel att vi gått och köpt oss ett renoveringsobjekt (:

Det är inte lätt att vara kopplad alltid

Det händer ibland att vi hamnar i situationer där jag vill att Kira ska göra en sak och hon vill något helt annat. Igår, till exempel, när vi var på vår kvällspromenad runt Sisjön så ville jag att Kira skulle sitta ner medan hon ville bada. Jag förstår inte riktigt varför, jag menar, hon gillar ju inte ens vatten.

Jag undrar förövrigt vad som skulle hända om hon någon gång hann ifatt en fågel. Förmodligen skulle hon få storstryk :p

Vissa dagar är lättare att vakna till än andra

Jag är inte en morgonmänniska, jag är snarare allt annat än en morgonmänniska. Jag snoozar nästan alltid tills jag blivit försenad och jag är inte kontaktbar förrän minst två timmar efter att jag stigit upp ur sängen. Men den 16 maj 2010 studsade jag upp så fort klockan ringde och kunde inte förstå att jojo snoozade - vi skulle ju äntligen hämta hem vår Kira (:

När jag väl fått upp jojo ur sängen och vi tagit oss ut till Orust var alla sex (lilla Smilla hade redan flyttat hem till Vara) valpar ute på en förmiddagsrastning. Det var helt omöjligt att inte bli förtrollad av hur otroligt söta de var! Om en valp hittade ett spännande hål var genast två till där och försökte få ner huvudet i hålet de med.

ett... två... tre!

När mamma Maja kom ut hon också hade hon genast sex valpar under magen, som hon nästan trampade på för att komma undan - jag tror att hon började bli less deras vassa valptänder ;)

"nä, asså, nu räcker det! var är er pappa? han lovade att han skulle ta ansvar!"

Sedan blev allesammans invallade på altanen istället, så att det skulle finnas en chans att hålla ordning på dem. För om man sätter ner sex stycken valpar på samma plats sticker de snabbt iväg i sex olika riktningar :p Men det var ingen orsak till att sluta busa som tokar (:

trappsteg är väldig höga när man är väldigt liten

diskborstar kittlar dödsskönt i tänderna

snabbare än vinden!

Efter en stund gick vi in för att skriva på papper, gå igenom avtal och titta på en "instruktionsbok" över hur Kira fungerade, medan valparna korvade ihop sig och somnade.

små sötnosar ^^

 ill slut blev det dags för oss att ta vår nya familjemedlem och åka hem till Göteborg igen. Jag hade paxat att slippa köra så att jag skulle få hålla henne i famnen hela vägen hem. Det jag inte hade räknat med var att inte bara var hon stressad och konfunderad över att lämna sin mamma och sina syskon, hon var dessutom åksjuk - hon dreglade som en tok! Det där med bilåkning var inte alls populärt, när vi var framme riktigt såg man hur glad hon var över att ha fast mark under tassarna ;)

Väl i lägenheten nosade hon runt lite i köket och sovrummet, men föga förvånande så var hon en smula.. spak, så det var skönt att det fanns en filt som luktade hemma. Sedan dröjde det bara till dagen efter innan hon började finna sig i sin nya hemsituation och busa igen (:

lite förvirrad, men det gick över fort (:

bävern är fortfarande en favorit

 

Så idag är alltså vårt 1-års jubileum, ett helt år tillsammans med en hund som fått heta "jäkla huggtandade monster" och "uppmärksamhetssökande marodör" såväl som "sötaste lilla grisen" och "världens bästa älsklingsgnu" (det är sällan Kira kallas för det hon är - en hund ;)) Men om det är något som har upprepats många gånger i detta hushåll under året så är det nog att hon är de bästa pengar vi någonsin spenderat.

Dessutom har vi ofta undrat vad vi egentligen skulle göra utan henne - för med de där huggtänderna äter hon upp all vår fritid. Och det är sant att vi förmodligen skulle ha en mer välstädad soffa, mer flexibilitet och fler sovmornar. Men vad är väl det mot en welsh som gosar in sig bredvid dig i soffan om kvällarna, snarkar i ditt öra om nätterna, väcker dig med pussar på morgonen och följer dig på vilket äventyr som helst på dagen?

Och har man tur kan gästerna ibland mata en med delikatesser, typ ostbågar

Idag är det tyst och stilla i hela lägenheten, med katten sovandes bakom datorskärmen och hunden utslagen bland kuddarna i gästsängen. Det är precis vad som passar när det är grått och regn på fönsterrutan. Men anledningen till varför vi alla är trötta är förståss att det var eurovisionfinal igår, vad annars?

Vi var ganska mycket folk och dessutom kom Vally över på besök, den 14-åriga taxdamen som tar varje chans hon får att lära Kira hur man ska bete sig. Det kanske är som teorin jag hörde: att tikar de fostrar alla yngre töser, medan hanarna är snälla och roliga, för en dag kommer ju töserna växa upp och om man spelat sina kort rätt kanske det då blir till att rulla lite i halmen ;)

Det är så kul att se hur Vally och Kira interagerar. Kira är bara intresserad av det benet som Vally har, trots att hon har ett eget. Samtidigt tuggar Vally glatt i sig ben hon egnetligen inte gillar bara för att Kira är intresserad av det ;) Om Kira försöker komma fram och ta det så blir hon bryskt bortknuffad, tills Vally helt plötsligt vill göra något annat och går ifrån benet, som inom en millisekund är mellan Kiras käftar. I Vallys sällskap så blir Kira åter en 8 veckor gammal valp och det händer faktiskt att Vally, som blivit gammal och slutat leka, smittas av Kiras barnslighet och busar i flera sekunder ;) 

Kira blir så lycklig när vi har gäster, för henne innebär det en massa nytt folk som nästan alltid blir charmade av henne och därför ger henne klappar, pussar och uppmärksamhet. Men gårdagen var också ett bevis av att hon är nöjd bara hon får vara meeed. Efter en stund, när varken Vally eller gästerna gav henne uppmärksamhet, så slocknade hon helt enkelt mitt på golvet trots att vi satt runt omkring och vrålade mot tv:n under poängutdelningen :D

För welshsvansar viftar nog nästan jämt

Vi tog kvällspromenaden runt Sisjön idag och passade på att öva både skotträdslan och vattenrädslan. Eller, Kira är inte rädd för vatten, hon förstår sig bara inte på det. Hon försöker om och om igen sätta tassarna på vattenytan - som sagt, inte alla indianer i kanoten här inte ;) Men det verkar som att hon börjar förstå grejen mer nu. Och skotträdslan/berördheten är det som det är med - det kommer nog ta en väldans massa tid och energi, men någon gång ska vi övervinna den. Idag så märktes det tydligt att hon var väldigt brydd över skotten från skjutbanan, men hon försökte iallafall inte rusa, så vi har kanske kommit någon vart ändå.

med vattnet droppande från morrhåren

På parkeringen träffade jag förövrigt en kvinna som i sin tur hade en väninna som ville köpa en welsh. Självklart så rekommenderade jag att hon skulle skaffa en dagslända från Pia :D Jag tycker verkligen att vi har haft en fantastisk tur som fick en hund just därifrån, hon är så engagerad och det är extra roligt att dagsländorna i området hålls ihop. Eftersom väninnan tidigare hade haft mer brukshundar varnade jag lite för att man behöver mängder av tålamod och påhittighet med en welsh - de har ju inte riktigt samma lynne som en schäfer, om man säger så... ;) Men det finns nog inga bättre hundar om man vill le ofta (:

en viftande welshsvans

Om det är jag som lägger bort mina dummies blir det också jag som får hämta dem

Nu när det ändå är några dagar sedan utställningshelgen och ännu längre sedan vi var på jaktinternatet så har Kira helt återfunnit de hjärnceller som vi ibland betvivlar att hon har. Man vet att när hon inte bara ligger utslagen vid mina fötter under skrivbordet utan hämtar sockar, pennor, linjaler, ben med mera så är det dags att börja träna igen. Så vi började med det som gick allra sämst på internatet och alltså behöver mest jobb - apportering.

I Norrtälje så började vi med det absolut mest grundläggande, att ta en dummie. Detta genom att lugnt öppna munnen på hunden, sätta in dummien och säga apport, för att sedan berömma och stryka på halsen/bröstet när hon håller tag och avsluta med att säga tack. Det fungerade sådär på internatet, så nu när vi övade här hemma så gick vi bakåt några steg och började med en hoprullad tidning. Det gick mycket bättre, hon håller kvar och har inga riktiga tendenser till att spotta, däremot så vill hon tugga lite. Men ett bra första andra försök (:

övar apportering med hjälp av apportören

Det var allt vi gjorde på vår miniträning idag, men i Norrtälje gick vi vidare till att testa lekapportering. Jag höll Kira, Lisbeth busade lite med dummien framför henne, lade den sedan en bit ifrån oss och så fick jag släppa iväg hunden. Kiras intresse för det var väl inte jättestort, hon ville hellre sticka ut i skogen och undersöka andra saker. Men med Lisbeths assistans tog hon dummien och bar den iallafall nästan hela vägen till mig :p

Nästa steg var apportering med döda fåglar och jag tänkte att det här borde gå finfint. När Lisbeth först gick omkring och visade fåglarna för hundarna så hade hon allas fulla uppmärksamhet, men till min förvåning var det ändå ganska många som var skeptiska till att ta den när det väl kom till kritan. Kira var en av dem, hon rusade fram för att undersöka den, men hon hade inget som helst intresse för att ta den. Jag försökte få upp lite intresse för den genom att kampbusa med fågeln och då plockade hon faktiskt upp den men bara en gång - efter det spottade hon ut lite fjädrar ur mungipan och nosade vidare. Intresset var ungefär lika svalt som fågelns kroppstemperatur...

Hela den här träningen pågick under söndagsförmiddagen, så att varken intresset eller fokuset fanns kan med stor sannolikhet bero på att Kira helt enkelt började bli galet trött. Det var trots allt på slutet av en intensiv helg. Och även om hon inte ville ta döda fåglar så fick jag bevis samma eftermiddag att hon definitivt har jaktlust när det gäller levande - hon vill bara ha lite mer värme hos sina offer ;)

Förövrigt så går jag och väntar på att vår kamera ska hitta hem till Göteborg igen, det är därför det är ont om bilder från internatet. Jag trodde att jag slutat slarva bort mina grejer, men uppenbarligen hade jag fel. För även om jag höll rätt på kameran under alla strapatser på fälten så lyckades jag lämna den i Norrtälje när jag åkte därifrån... Men, den är nog snart i ett vadderat kuvert nära mig (:

Kira har otroligt kräsna smaklökar

I och med att vi har en katt i lägenheten så har vi ju såklart också en kattlåda. I och med att vi har en kattlåda så har vi numera också en hinderbana för att ta sig in på toaletten. För om det är något Kira gillar så är det tydligen kattbajs.

Jajamänsan, hundskrället som utan en tanke på hundarna i Afrika ratar den mat som inte bara är dyr utan också superbra för henne tvekar inte att äta kattbajs som mellanmål.

Ibland undrar man vad som gick fel vid framavlingen av hundar...

Förhållandet har börjat med bråk och slutat i sängen - är det då kärlek?

Eftersom min syster idag flytt landet för att spendera en vecka i Paris (stackars hon, tvingas stå ut med fransmän, sicket öde) har vi tillfälligt utökat familjen med ytterligare fyra tassar. Dessa tassar tillhör Hallon, som är en sibirisk katt och Kira kunde inte vara lyckligare över sällskapet. Kira har varit kär i Hallon ända sedan de träffades första gången, när Kira bara var en 9-veckors plutt. Dessvärre är det lite problem med översättningen dem emellan. Kira försöker bjuda in till lek på hundars vis medan Hallon försöker avvisa Kiras inviter på katters vis och sedan när inte det fungerar så försöker kattstackarn springa därifrån, men enligt Kira är ju det en inbjudan till att leka ta fatt. Det kanske inte är så konstigt att det blir missuppfattningar när ena arten hälsar med huvudet och den andra med rumpan...
 

i början var det något av en lögn att få med dem på samma bild...

"jag kan också surfa!"

en gång i tiden rymdes kira i kattens bur

Hallon har alltså hittills, precis som de flesta andra vuxna djur, tyckt att Kira är galet jobbig och påträngande. Men i och med att Kira blir äldre så har hon faktiskt blivit lugnare. Hon verkar numera förstå att den där katten inte har något vidare intresse av att busa med henne, men om hon håller sig lugn så kan hon i alla fall få nosa ordentligt på kattan. Och när jag vaknade i morse hade jag sällskap av inte bara fyra, utan åtta snarkande tassar - ett djur på varsin sida om mina ben. Jag hoppas att det fortsätter så, för om Kira envisas med kattjakten så kommer vi nog dels bli tvugna att plåstra om rivsår på hennes nos, samt ha ett minskat antal hela blomkrukor i lägenheten när Hallon väl åker hem igen.