Nationaldagsfirande med welshträff

Istället för att fira nationaldagen på något tråkigt sätt med flaggor och grejer så firade vi med wssk-träff med viltspår och rallylydnad. Det var hur kul som helst, väldigt nöjd med att vi drog samman det (:

Vi började med att samlas på hundens hus för lite welshröj, presentationer och sedan traskade vi upp i Änggårdsbergen för att prova på lite viltspår. De flesta hundarna klarade av det alldeles utmärkt - men så är de ju superwelshar allesammans (:

alla på minstingen

massvis med welshmänniskor

syrran mynta och mamma maja

klart kira hittade sin klöv

Efter att alla fått testa att hitta varsin klöv traskade vi tillbaka till hundens hus för lite fika, en massa hundprat och sedan lite rallylydnad.

alla tre systrar sitter stilla, wow! kira, mynta och smilla

pia försöker instruera ett gäng med oregerliga welshägare

nina och smilla gör en tysksväng

"ja, vad tittaru på?"

jojo och kira avslutar med lite slalom

Sjukvecka

Det här har varit en konstig vecka. Matte har bara legat i min säng hela dagarna. Det har varit ganska mysigt att hela tiden ha sovsällskap - i vanliga fall brukar hon bara sitta vid den där konstiga lådan när jag tycker att vi borde gosa.

Men hon har inte busat med mig. Eller låtit mig leta reda på gottiga hjorttassar i skogen. Hon har inte ens matat mig med godis (okej, i vanliga fall brukar jag behöva göra saker innan jag får något men ändå).

Dessutom så har jag fått springa i skogen med favorit-Mia och promenera med bästis-Bonnie och Sara istället för med matte. Inte för att jag klagar, Mia är så mycket snabbare än matte och så kan jag överraska henne med mina tokryck. Sara däremot är lite mer van vid hundbus, men när jag och Bonnie jobbar ihop så kan vi välta även henne :D

Men. Jag gillar ju faktiskt min matte också. Och jag började nästan bli orolig för henne, hon lät så konstigt när hon andades och trots att jag hämtade massor med strumpor åt henne så klädde hon inte på sig. Så idag när hon busade med mig och ekorren kändes allt mycket bättre, snart blir nog allt som vanligt igen (:

Ett av welshlivets mysterier

Jag undrar hur det kommer sig att trots att Kira och jag för tillfället har en 180 cm stor säng för oss själva så vaknar jag alltid på yttersta kanten av madrassen. Med en väldans nöjd och utsträckt hund tätt, tätt intill.

När man är sjuk är det tur att man har en welsh som tar hand om en

Jag är så väldans tacksam just nu att jag dels har bra vänner, dels har en welsh som ligger bredvid mig i sängen och inget annat. Jag ligger nämligen hemma med en rejäl luftrörskatarr och det längsta Kira har fått i promenadväg från mig sedan i måndags är en kiss på gräsmattan utanför porten (och då var jag väldigt stolt över att jag tog mig upp för trapporna igen).

Med tanke på detta är väldigt gött att ha en sambo att dela ansvaret med, men också att ha lärt känna Sara och Bonnie. De har underhållit Kira hos sig medan jag har feberyrat och dessutom tagit med henne ut på
promenader i skogen (trots att Kira blir ett monster när hon inte får gå fritt och jaga fåglar). Utöver det så har Kira fått en rejäl löptur i Änggårdsbergen tillsammans med Mia och all den hjälpen vi har fått gör att jag inte har ens lite dåligt samvete över att Kira idag endast kommer få rastningsrundor.

Vilket hon är helt okej med, för hon är en welsh som mycket väl kan tänka sig att ligga i sängen en dag och bli kramad på av en nära-döden-sjuk matte.

Hela sjukdomssituationen hade alltså kunnat vara väldans mycket värre. Det enda som är riktigt drygt (utöver min kropps envisa försök att hosta ut mina lungor) är att vi, om jag inte tillfrisknar på ett mirakulöst sätt, kommer missa rallytävlingen imorgon. Det går liksom inte att förvänta sig att Kira ska kunna följa mina kommandon när jag inte har röst nog att säga dem.