Ibland räcker det inte med att uppfostra sin egen hund

Bara för att någon har en annan syn på hundhållning än jag så behöver det absolut inte automatiskt betyda att personen är en idiot. Men just nu känns det så.

Ikväll hade jag och Kira hade en lekträff med nya welshpolaren London och hennes matte Margareta. Det var första gången de träffades och mötet resulterade i två stycken skällande vit/röda sträck som busade finfint tillsammans. Efter en stunds lek skulle vi lämna rastgården så att bland annat en man med ett vitt trasselsudd som väntade utanför skulle få komma in. Han hade sin hund i flexikoppel, utan någon vidare kontroll och här börjar jag bli irriterad. 

Vad är grejen med att vissa hundägare släpper sina hundar för ett möte utan att fråga först? Bara för att jag svarar på frågan om vilket kön min hund har så betyder det inte att det är okej för dem att hälsa. Det är ju ingenting som säger att bara för att din hund fungerar med tikar så kommer Kira fungera med din hund.

Hur som helst så lyckades jag komma förbi trasselsuddet, men sedan kommer det fram en stor, okopplad schäfer mot oss. Jag ber ägaren ta bort sin hund för att jag inte vill att de ska hälsa och då kommer den obligatoriska frågan: är hon sjuk eller något?

I det här läget händer det att jag brukar säga att Kira har lite allt möjligt för att få komma undan - skabb, löss, you name it. Den här gången försökte jag istället förklara att jag inte tycker att Kira behöver hälsa på alla hundar hon ser - hon har tillräckligt med hundkompisar som hon umgås med. Det jag inte sa är att jag dessutom vill veta vad det är för en hund som jag släpper Kira med -  det där att "fido är såååå snäll, han är bara så busig" är inte något jag litar på i alla lägen... 

Av någon anledning är detta otroligt provocerande för vissa hundägare, det är som att de inte tål att deras hund blir avvisade. Så när jag tyckte att Kira inte behövde umgås med kreti och pleti tyckte denna man att "det är sådana som du som inte ska ha hund".

Ursäkta, va?!

Ungefär här blev jag själv otroligt provocerad, jag undrade hur han kunde säga så när han inte vet någonting om mig eller min hund. Gubben förklarade sitt uttalande med att hundar är flockdjur som måste hälsa på alla för att må bra och vägrade lyssna när jag sa att Kira har en flock, hon har sina hundkompisar - att nosa på en hund hon aldrig mer kommer träffa ger inte henne något.

Det var självklart att vi inte precis var överens om vad hundar mår bra av och det är okej. Du tar hand om dina hundar på det bästa sätt du vet och jag gör samma sak med min. Men att inte respektera min vilja utan attackera mig på det sättet för att jag inte låter våra hundar träffas? Det är tamigtusan så ouppfostrat att jag känner att hussen kanske borde gå en kurs för att lära sig hur man beter sig i en människoflock.

Så hädanefter antar jag att Kira kommer vara väldans sjuk, undrar vad som kommer verka mest avskräckande...

 

En alldeles utmärkt sparris

Jag ska ju som sagt försöka komma ihåg alla guldstjärnor, och för några veckor sedan hade vi en hel helg full av dem.

Eftersom vi inte ställt ut på hela sommaren bestämde vi oss för att ställa på SKK:s internationella utställning i Sofiero. Så på fredag kväll åkte vi ner till Helsingborg där vi tiggde till oss middag och sovplats av vänner till Jojo - det är så bra att ha ett stort skånskt kontaktnät! Vi fick låna en helt egen lägenhet, med Skånes största säng (200 cm bred...) och Kira njöt definitivt av att kunna sträcka ut ordentligt utan att bli nedputtad från sängen ;)

På lördagen var det dags för utställning. Hur tidigt vi än tyckte att vi var ute så insåg vi att alla hade hunnit dit före oss - bland annat Pia, Barbro, Mynta (syrran) och Jess (mamma Majas kusin). Utställningar är roligast när man har trevligt sällskap som inte bara delar med sig av sitt tält utan dessutom förklarar kritiken, släktförhållanden och ger handlingstips (:

När jag anmälde Kira till Sofiero tänkte jag, precis som vanligt, att den här gången ska jag banne mig träna ordentligt. Sedan var helt plötsligt dags för utställning och, precis som vanligt, lyste ringträningen med sin frånvaro ;) Men ringtränad eller ej så gick det bättre än jag förväntade mig - vår lilla sparris fick sitt första excellent sedan reglerna ändrats! Den senaste tiden har det varit vårt utställningsmål och nu fick hon inte bara ett rött fint band utan blev dessutom placerad som 4:e juniortik. Så nu antar jag att det är dags att ha en 3:e placering som mål (:

Mynta var vassare än Kira, hon blev placerad 2:a juniortik med CK och för Barbros Jess gick det också bra, placerad 4:e tik i öppen klass. Domaren var fantastiskt trevlig och det märktes att han trivdes med welshar.

pia visar mynta från sin bästa sida

Så kritiken då:

18 months. Very long in body. Correct coat and color. Well tempered. Nice feminine head. Skin loose on front. Correct ribcage. Very long loins. Correct angulation and tail. Strong bones. Topline not straight enough. Fluent movement but with obvious too long body. Low set tail and high in loins.

Seriöst, utställningsspråk är inte alltid så grammatiskt korrekt :p Själva innehållet var okej - det är första gången som Kira inte fått kritiken att hon är för spinkig! Som Pia förklarade det så är felet med rygglinjen inte bara på grund av för lite ryggmuskler utan också för att jag inte precis ställde upp henne perfekt. Om Kiras huvud hamnar för långt upp så "tappar" hon ryggen och börjar svanka - något att öva på alltså (om jag någon gång faktiskt kommer ihåg att ringträna ;)). Den långa kroppen kan också bero på hur jag ställde upp henne, jag ska komma ihåg att kolla så att marken faktiskt är någorlunda jämn nästa gång så att hon inte står i en liten backe.

snygg rygglinje på första och svankrygg på andra - men snygga rosetter på bägge (pias bilder)

jess provsitter en av sängarna - det är utmattande att shoppa

Efter att spenderat några timmar med att titta på de andra klasserna, hälsa på andra welshar och welshägare samt fynda på marknaden (superbillig hurtta-sele - yey!) så åkte vi norrut mot Falkenberg. Där stannade vi till för inflyttningsfest, även om Kira inte fick vara med och leka särskilt länge. Hon fick spendera större delen av eftermiddagen/kvällen gömd under ett bord, instängd i sin bur. I vanliga fall skulle hon aldrig gått med på det, missa något roligt - nevvah! Men efter bara ett rymningsförsök somnade Dagsländans Houdini och sov lugnt resten av kvällen - små hundar blir väldans utmattade av utställningsdagar.

Dagen efter blev det återigen tidig uppstigning för oss alla för ytterligare bilfärd norrut, till ett fält vid 4H-gården i Stättared. Dags för kurstillfälle två i jaktlydnaden med Marita Johansson. Jag trodde att Kira skulle vara helt slut i huvudet och inte orka med någonting, men oj så fel jag hade. Hon hade så fint fokus och imponerade stort på Jojo som var med och tittade. Vi gjorde kontaktövningar, inkallning och sitt på pipa. Träningen avslutades med att Kira gjorde en helt perfekt apport - fint fokus, snabbt ut, grep apporten och kom direkt på inkallning. Jag var så stolt och nöjd att jag trodde att leendet skulle klyva huvvet mitt för att det var så brett :D

Efter allt detta kan man tycka att det vore dags att åka hem, men istället åkte vi vidare till min syster Ellinor för att fira hennes födelsedag. Vid det här laget var Kira så trött att hon betedde sig som en liten zombiehund, och inte heller den här festen fick hon vara med på. Istället fick hon vara i sovrummet där hon snarkade som en liten gris, mitt på Ellinors huvudkudde ;)

Efter allt detta kan jag bara konstatera att jag är otroligt stolt och nöjd med Kiras insats under helgen. Jag misstänker starkt att vi nog har fått oss världens bästa hund, även om det ibland sker incidenter som får mig att tvivla...

tvångsgos! (pias bild)