PMS gör vem som helst till en bitch

Så hur gick det med utförandet av den där veckoplaneringen då? Tja, ganska bra ändå.

Vi har jobbat på med sittandet på pipsignal, jag har haft pipan hängande runt halsen och nog drivit grannarna till vansinne med tjutandet i tid och otid. Kira har fattat grejen ändå, att det är sitt som gäller, men det fungerar inte riktigt på avstånd. Då vill hon först komma fram till mig och sen sitta - som för att göra det lättare för mig att efteråt ge henne godis för prestationen ;)

Sedan har vi försökt klicka fram lite trix, men Kira har varit så otroligt seg den senaste tiden. Så fort hon inte förstår så lägger hon sig ner och bara tittar på mig, istället för att försöka igen eller ens bli frustrerad och skälla på mig. Överhuvudtaget så sover hon väldigt mycket. När jag stiger upp från kontorsstolen så brukar hon i vanliga fall direkt studsa upp för att se vad man ska hitta på för något spännande, nu kan jag eventuellt få ett lyft huvud (om hon inte är kissnödig) :p

Vi började nästan bli oroliga, för hon har betett sig rätt udda, tills vi kom på att hon trots allt borde löpa när som helst nu. Med största sannolikhet är det lite PMS som gör att hon helst bara vill sova sig igenom dagarna och eftersom vi bägge är mattar så förstår vi ju känslan ;)

men att rulla runt i gräset är gött, pms eller ej

 Den här veckans plan är att få igenom i huvudet att pipan även betyder sitt på avstånd och så ska vi lägga några spår under långledigheten (:

Nu ska du dansa efter min pipa

Veckans träning börjar helt klart bra - strålande solsken och en hund som fattade! (:

Vi gick till en gräsäng som ligger i närheten där vi först värmde upp (jag kommer ihåg läxan från jakthelgen - alltid värma upp!) med lite små trix för att fånga uppmärksamheten. Sedan gick Kira fint brevid och samtidigt som jag blåste lång pipsignal tog jag ett steg framåt och visade "sitt"-tecken med handen. Vi har ju gjort detta förr, så det var inga problem, men när jag tog bort handsignalen så blev hon förvirrad.

Första gången efter att jag tagit bort handsignalen fick jag sätta henne ner, med en hand på rumpan. Andra gången gick det fruktansvärt långsamt, men hon satte sig själv. Tredje gången kom jag på att jag hade klickern i fickan och när hon satte sig efter pipan fick hon klick och godis. Det gjorde att till fjärde försöket så hade poletten klickats ner och hon satte sig fort som attan (:

Vi gjorde också lite stadgeövningar då hon satt ner och jag kastade dummies omkring henne. Första gången ville hon jaga efter, sedan var det inget konstigt alls. Hon satt till och med kvar när vi fick en oplanerad störning i form av en hund som gick förbi på någon meters avstånd, även om det ryckte i hela henne för att hon ville rusa fram och hälsa :p

Det är när det går såhär bra som jag har lite svårigheter - för jag vill stressa vidare alldeles för fort. De här övningarna är ju från jaktinternatet och då gick vi väldigt fort framåt för att vi skulle få testa så många övningar som möjligt. När jag tränar så tycker jag ofta att "men det här går ju bra, så kan vi göra det svårare" ända tills Kira själv visar att hon är trött - genom att sticka ifrån mig eller helt enkelt stänga mig ute. Och vips så har jag solkat ner en guldstjärna.

Men inte idag! Idag var både Kira och jag värda en guldstjärna. Kira för att hon är bäst, jag för att jag inte förstörde träningen för henne ;)

Vecka 21

Planering var det! 

Den här veckan ska jag jobba på att få in sitt på pipa ordentligt, och dessutom stadga i sittandet. Detta jobbade vi med på jaktinternatet, så jag har övningarna - nu är det bara dags att använda dem.

Dessutom har jag jättelänge velat lära henne kommandot "skämmes ta mig faan", på bred norrländska. Vi får se om det går :D

Monstret i henne ligger inte särskilt långt under ytan

Den senaste tiden har träningsenergin varit minst sagt minimal. Med mycket annat som tar upp både mina och jojos tankar så har Kira fått busa, gosa, promenera i skogen och i stan - men aktivering av huvudet har det varit ont om. Och det märks, herre gud vad det märks!

Efter kanske en vecka utan nästan någon träning (utom agilityn) slog det över. Kira hittade saker på golv, diskbänk, soptunna - överallt! Pennor, linjaler, tejprullar, papperstussar; allt detta letade hon reda på och tuggade sönder till oigenkännlighet, för att sedan sprida bitarna över lägenheten.

Eftersom vi har haft en hund som i princip aldrig hittat på något bus så var det här en helt ny erfarenhet. Det tog två dagar av monsterbeteende innan jag (tröga matte!) fattade att hon ville träna! Kira visade att hon minsann ville tänka och om vi inte utmanade henne så hittade hon på saker själv.

Nu har vi skärpt till oss, det krävs så lite för att hon ska bli en harmonisk hund igen. Några korta träningspass varje dag gör att hon slutar med skattletandet och nu har hon hållit sig till sina tuggben istället för våra sockar. Det är rätt fascinerande att se hur viktig tankearbetet är för henne, det har vi ju vetat länge egentligen, men att se det så tydligt demonstrerat är lite tufft...

För att få bättring även när livet kommer i vägen tror jag att jag ska börja planera lite mer. Så att jag redan i förväg vet vad och hur jag vill öva, istället för att bara hitta på under tiden. Men tiden till träning måste Kira få - det är ju trots allt inte hennes fel att vi gått och köpt oss ett renoveringsobjekt (:

Det är inte lätt att vara kopplad alltid

Det händer ibland att vi hamnar i situationer där jag vill att Kira ska göra en sak och hon vill något helt annat. Igår, till exempel, när vi var på vår kvällspromenad runt Sisjön så ville jag att Kira skulle sitta ner medan hon ville bada. Jag förstår inte riktigt varför, jag menar, hon gillar ju inte ens vatten.

Jag undrar förövrigt vad som skulle hända om hon någon gång hann ifatt en fågel. Förmodligen skulle hon få storstryk :p

Vissa dagar är lättare att vakna till än andra

Jag är inte en morgonmänniska, jag är snarare allt annat än en morgonmänniska. Jag snoozar nästan alltid tills jag blivit försenad och jag är inte kontaktbar förrän minst två timmar efter att jag stigit upp ur sängen. Men den 16 maj 2010 studsade jag upp så fort klockan ringde och kunde inte förstå att jojo snoozade - vi skulle ju äntligen hämta hem vår Kira (:

När jag väl fått upp jojo ur sängen och vi tagit oss ut till Orust var alla sex (lilla Smilla hade redan flyttat hem till Vara) valpar ute på en förmiddagsrastning. Det var helt omöjligt att inte bli förtrollad av hur otroligt söta de var! Om en valp hittade ett spännande hål var genast två till där och försökte få ner huvudet i hålet de med.

ett... två... tre!

När mamma Maja kom ut hon också hade hon genast sex valpar under magen, som hon nästan trampade på för att komma undan - jag tror att hon började bli less deras vassa valptänder ;)

"nä, asså, nu räcker det! var är er pappa? han lovade att han skulle ta ansvar!"

Sedan blev allesammans invallade på altanen istället, så att det skulle finnas en chans att hålla ordning på dem. För om man sätter ner sex stycken valpar på samma plats sticker de snabbt iväg i sex olika riktningar :p Men det var ingen orsak till att sluta busa som tokar (:

trappsteg är väldig höga när man är väldigt liten

diskborstar kittlar dödsskönt i tänderna

snabbare än vinden!

Efter en stund gick vi in för att skriva på papper, gå igenom avtal och titta på en "instruktionsbok" över hur Kira fungerade, medan valparna korvade ihop sig och somnade.

små sötnosar ^^

 ill slut blev det dags för oss att ta vår nya familjemedlem och åka hem till Göteborg igen. Jag hade paxat att slippa köra så att jag skulle få hålla henne i famnen hela vägen hem. Det jag inte hade räknat med var att inte bara var hon stressad och konfunderad över att lämna sin mamma och sina syskon, hon var dessutom åksjuk - hon dreglade som en tok! Det där med bilåkning var inte alls populärt, när vi var framme riktigt såg man hur glad hon var över att ha fast mark under tassarna ;)

Väl i lägenheten nosade hon runt lite i köket och sovrummet, men föga förvånande så var hon en smula.. spak, så det var skönt att det fanns en filt som luktade hemma. Sedan dröjde det bara till dagen efter innan hon började finna sig i sin nya hemsituation och busa igen (:

lite förvirrad, men det gick över fort (:

bävern är fortfarande en favorit

 

Så idag är alltså vårt 1-års jubileum, ett helt år tillsammans med en hund som fått heta "jäkla huggtandade monster" och "uppmärksamhetssökande marodör" såväl som "sötaste lilla grisen" och "världens bästa älsklingsgnu" (det är sällan Kira kallas för det hon är - en hund ;)) Men om det är något som har upprepats många gånger i detta hushåll under året så är det nog att hon är de bästa pengar vi någonsin spenderat.

Dessutom har vi ofta undrat vad vi egentligen skulle göra utan henne - för med de där huggtänderna äter hon upp all vår fritid. Och det är sant att vi förmodligen skulle ha en mer välstädad soffa, mer flexibilitet och fler sovmornar. Men vad är väl det mot en welsh som gosar in sig bredvid dig i soffan om kvällarna, snarkar i ditt öra om nätterna, väcker dig med pussar på morgonen och följer dig på vilket äventyr som helst på dagen?

Och har man tur kan gästerna ibland mata en med delikatesser, typ ostbågar

Idag är det tyst och stilla i hela lägenheten, med katten sovandes bakom datorskärmen och hunden utslagen bland kuddarna i gästsängen. Det är precis vad som passar när det är grått och regn på fönsterrutan. Men anledningen till varför vi alla är trötta är förståss att det var eurovisionfinal igår, vad annars?

Vi var ganska mycket folk och dessutom kom Vally över på besök, den 14-åriga taxdamen som tar varje chans hon får att lära Kira hur man ska bete sig. Det kanske är som teorin jag hörde: att tikar de fostrar alla yngre töser, medan hanarna är snälla och roliga, för en dag kommer ju töserna växa upp och om man spelat sina kort rätt kanske det då blir till att rulla lite i halmen ;)

Det är så kul att se hur Vally och Kira interagerar. Kira är bara intresserad av det benet som Vally har, trots att hon har ett eget. Samtidigt tuggar Vally glatt i sig ben hon egnetligen inte gillar bara för att Kira är intresserad av det ;) Om Kira försöker komma fram och ta det så blir hon bryskt bortknuffad, tills Vally helt plötsligt vill göra något annat och går ifrån benet, som inom en millisekund är mellan Kiras käftar. I Vallys sällskap så blir Kira åter en 8 veckor gammal valp och det händer faktiskt att Vally, som blivit gammal och slutat leka, smittas av Kiras barnslighet och busar i flera sekunder ;) 

Kira blir så lycklig när vi har gäster, för henne innebär det en massa nytt folk som nästan alltid blir charmade av henne och därför ger henne klappar, pussar och uppmärksamhet. Men gårdagen var också ett bevis av att hon är nöjd bara hon får vara meeed. Efter en stund, när varken Vally eller gästerna gav henne uppmärksamhet, så slocknade hon helt enkelt mitt på golvet trots att vi satt runt omkring och vrålade mot tv:n under poängutdelningen :D

För welshsvansar viftar nog nästan jämt

Vi tog kvällspromenaden runt Sisjön idag och passade på att öva både skotträdslan och vattenrädslan. Eller, Kira är inte rädd för vatten, hon förstår sig bara inte på det. Hon försöker om och om igen sätta tassarna på vattenytan - som sagt, inte alla indianer i kanoten här inte ;) Men det verkar som att hon börjar förstå grejen mer nu. Och skotträdslan/berördheten är det som det är med - det kommer nog ta en väldans massa tid och energi, men någon gång ska vi övervinna den. Idag så märktes det tydligt att hon var väldigt brydd över skotten från skjutbanan, men hon försökte iallafall inte rusa, så vi har kanske kommit någon vart ändå.

med vattnet droppande från morrhåren

På parkeringen träffade jag förövrigt en kvinna som i sin tur hade en väninna som ville köpa en welsh. Självklart så rekommenderade jag att hon skulle skaffa en dagslända från Pia :D Jag tycker verkligen att vi har haft en fantastisk tur som fick en hund just därifrån, hon är så engagerad och det är extra roligt att dagsländorna i området hålls ihop. Eftersom väninnan tidigare hade haft mer brukshundar varnade jag lite för att man behöver mängder av tålamod och påhittighet med en welsh - de har ju inte riktigt samma lynne som en schäfer, om man säger så... ;) Men det finns nog inga bättre hundar om man vill le ofta (:

en viftande welshsvans

Om det är jag som lägger bort mina dummies blir det också jag som får hämta dem

Nu när det ändå är några dagar sedan utställningshelgen och ännu längre sedan vi var på jaktinternatet så har Kira helt återfunnit de hjärnceller som vi ibland betvivlar att hon har. Man vet att när hon inte bara ligger utslagen vid mina fötter under skrivbordet utan hämtar sockar, pennor, linjaler, ben med mera så är det dags att börja träna igen. Så vi började med det som gick allra sämst på internatet och alltså behöver mest jobb - apportering.

I Norrtälje så började vi med det absolut mest grundläggande, att ta en dummie. Detta genom att lugnt öppna munnen på hunden, sätta in dummien och säga apport, för att sedan berömma och stryka på halsen/bröstet när hon håller tag och avsluta med att säga tack. Det fungerade sådär på internatet, så nu när vi övade här hemma så gick vi bakåt några steg och började med en hoprullad tidning. Det gick mycket bättre, hon håller kvar och har inga riktiga tendenser till att spotta, däremot så vill hon tugga lite. Men ett bra första andra försök (:

övar apportering med hjälp av apportören

Det var allt vi gjorde på vår miniträning idag, men i Norrtälje gick vi vidare till att testa lekapportering. Jag höll Kira, Lisbeth busade lite med dummien framför henne, lade den sedan en bit ifrån oss och så fick jag släppa iväg hunden. Kiras intresse för det var väl inte jättestort, hon ville hellre sticka ut i skogen och undersöka andra saker. Men med Lisbeths assistans tog hon dummien och bar den iallafall nästan hela vägen till mig :p

Nästa steg var apportering med döda fåglar och jag tänkte att det här borde gå finfint. När Lisbeth först gick omkring och visade fåglarna för hundarna så hade hon allas fulla uppmärksamhet, men till min förvåning var det ändå ganska många som var skeptiska till att ta den när det väl kom till kritan. Kira var en av dem, hon rusade fram för att undersöka den, men hon hade inget som helst intresse för att ta den. Jag försökte få upp lite intresse för den genom att kampbusa med fågeln och då plockade hon faktiskt upp den men bara en gång - efter det spottade hon ut lite fjädrar ur mungipan och nosade vidare. Intresset var ungefär lika svalt som fågelns kroppstemperatur...

Hela den här träningen pågick under söndagsförmiddagen, så att varken intresset eller fokuset fanns kan med stor sannolikhet bero på att Kira helt enkelt började bli galet trött. Det var trots allt på slutet av en intensiv helg. Och även om hon inte ville ta döda fåglar så fick jag bevis samma eftermiddag att hon definitivt har jaktlust när det gäller levande - hon vill bara ha lite mer värme hos sina offer ;)

Förövrigt så går jag och väntar på att vår kamera ska hitta hem till Göteborg igen, det är därför det är ont om bilder från internatet. Jag trodde att jag slutat slarva bort mina grejer, men uppenbarligen hade jag fel. För även om jag höll rätt på kameran under alla strapatser på fälten så lyckades jag lämna den i Norrtälje när jag åkte därifrån... Men, den är nog snart i ett vadderat kuvert nära mig (:

Kira har otroligt kräsna smaklökar

I och med att vi har en katt i lägenheten så har vi ju såklart också en kattlåda. I och med att vi har en kattlåda så har vi numera också en hinderbana för att ta sig in på toaletten. För om det är något Kira gillar så är det tydligen kattbajs.

Jajamänsan, hundskrället som utan en tanke på hundarna i Afrika ratar den mat som inte bara är dyr utan också superbra för henne tvekar inte att äta kattbajs som mellanmål.

Ibland undrar man vad som gick fel vid framavlingen av hundar...

Förhållandet har börjat med bråk och slutat i sängen - är det då kärlek?

Eftersom min syster idag flytt landet för att spendera en vecka i Paris (stackars hon, tvingas stå ut med fransmän, sicket öde) har vi tillfälligt utökat familjen med ytterligare fyra tassar. Dessa tassar tillhör Hallon, som är en sibirisk katt och Kira kunde inte vara lyckligare över sällskapet. Kira har varit kär i Hallon ända sedan de träffades första gången, när Kira bara var en 9-veckors plutt. Dessvärre är det lite problem med översättningen dem emellan. Kira försöker bjuda in till lek på hundars vis medan Hallon försöker avvisa Kiras inviter på katters vis och sedan när inte det fungerar så försöker kattstackarn springa därifrån, men enligt Kira är ju det en inbjudan till att leka ta fatt. Det kanske inte är så konstigt att det blir missuppfattningar när ena arten hälsar med huvudet och den andra med rumpan...
 

i början var det något av en lögn att få med dem på samma bild...

"jag kan också surfa!"

en gång i tiden rymdes kira i kattens bur

Hallon har alltså hittills, precis som de flesta andra vuxna djur, tyckt att Kira är galet jobbig och påträngande. Men i och med att Kira blir äldre så har hon faktiskt blivit lugnare. Hon verkar numera förstå att den där katten inte har något vidare intresse av att busa med henne, men om hon håller sig lugn så kan hon i alla fall få nosa ordentligt på kattan. Och när jag vaknade i morse hade jag sällskap av inte bara fyra, utan åtta snarkande tassar - ett djur på varsin sida om mina ben. Jag hoppas att det fortsätter så, för om Kira envisas med kattjakten så kommer vi nog dels bli tvugna att plåstra om rivsår på hennes nos, samt ha ett minskat antal hela blomkrukor i lägenheten när Hallon väl åker hem igen.

Nästa hund blir nog en färdiguppfostrad variant

Igår gjorde jag ett försök att lita på Kira. Eller snarare låtsas lita på Kira. Jag resonerar som så att om vi aldrig övar på att ha henne lös så kommer hon aldrig kunna vara lös. Det hela gick sådär.

Vi skulle bara sträckan från bilen till tappuppgången, ungefär 10 meter (om man tar i lite). Hon följde så fint till att börja med, problemet uppkom när ett pensionärspar började prata med mig. Eftersom jag pratade med dem så tyckte Kira att det måste vara okej för henne att hälsa på dem och om det är okej att hälsa på pensionärer så måste det vara okej att sticka ifrån mig helt och hållet. Jag tyckte inte att det var okej alls, så jag tog i med avgrundsrösten och vrålade så att det ekade mellan husväggarna.

Det är första gången sedan vi kom hem från Norrtälje som jag behövt använda mig av avgrundsvrålet och hon verkade återigen bli såpass chockad att hon stannade och kom direkt på inkallning. Jag tror att Kira kanske var tvungen att testa om det gick att göra precis som hon vill nu när det ändå var ett tag sedan vi var på internatet, men det visade sig att matte kan bli arg även i Göteborg. Så det verkade fungera, det där med att upplysa henne om att det där är fel, för när jag säger till så kommer hon som sagt direkt. 

Synd bara att det inte verkar hindra henne från att sticka iväg från första början.

För hon försvann iväg igen på kvällen. Och igen idag. Jag intalar mig själv att det hormoner, att det blir bättre och i nuläget ska jag vara extra noga med att se till att jag inte släpper kopplet en millisekund, för att hon inte ska förstärka beteendet ytterligare. Helt enkelt vänta lite och se vad som händer. Sluta rusa framåt och sätta Kira i situationer där jag nästan vet att hon kommer misslyckas. Öva upp mitt tålamod. Och googla träningsidéer.

Matte, bara för att jag låter dig göra vad som helst, måste du verkligen utnyttja det?

Jag älskar min matte, hon är en av de bästa sakerna som finns här i världen (även om jag inte alltid prioriterar henne över typ... harar och leverpastej) men ibland undrar jag om hon verkligen älskar mig.

Det är nämligen så att hon får för sig sådana dumheter ibland. Först ser hon till att jag hamnar i det där badkaret och så blöter hon ner hela mig, ibland blir det dessutom vatten i öronen, usch! Och sen blir det lödder i pälsen, ja till och med i rumpan - ingen respekt för min integritet här inte! Hon hävdar att det är för att jag är smutsig, men det vet ju alla att en welsh ska ha fläckar! Dessutom så har jag minsann tvättat mig själv ända sedan jag flyttade hemifrån, sådetså.

not a happy camper

När matte tvättar mig så brukar jag iallafall se till att hämnas genom att duscha henne också. Jag brukar med flit låta bli att skaka mig i badkaret och så väntar jag så länge tills hon ger upp och lyfter ur mig ändå. Då ser jag till att skaka mig i hallen istället så att allt blir blött, inklusive matte - hah!

Men det finns faktiskt bra saker med duschen, för blir man blöt så blir man också torkad efteråt. Då, när jag ligger på rygg i mattes famn och blir gnuggad med handduken så brukar jag se till att grymta lite, så att hon vet att jag gillar det (: Jag fattar inte att jag brukade sprattla som en tok när jag var liten valpbebis, det är ju hur mysigt som helst! Jo, under torkmyset så brukar jag ändå känna att matte kanske är rätt snäll ändå...

...tills det är dags att komma upp på bordet.

För då kommer saxarna fram och det klipps och det putsas och ingen päls får jag ha kvar, jag som knappt har någon ens till att börja med. Inte ens öronen får vara ifred, hon står där och rycker i eeeevigheter... Dumma matte rycker säkert alldeles för mycket, jag såg minsann i spegeln att jag hade en fläck på vänsterörat som nästan såg kal ut! Kala fläckar hos en tonåring, ska det verkligen vara på detta viset?!

Jag undrar verkligen varför hon gör såhär mot mig, lite då och då hör jag henne muttra något om att "undrar om Pia godkänner det här" och förstår inte alls vad hon menar. Pia skulle nog aaaldrig göra såhär mot mig, hon är bara snäll och är också med på min topplista över tvåbentingar. Jag börjar undra om det har något att göra med de där andra människorna som brukar titta på mig när jag springer runt med matte och en massa andra hundar i en ring... Hmm... Näääh! Det är ju skoj, så där finns nog inget samband!

Det är iallafall skönt när det är över. Och jag måste nog erkänna att matte kanske börjar bli bättre på det där saxandet, för nog blir jag ju rackarns snygg ändå?

ser ni hur jag försöker drömma mig bort?

Vifft och hej!

/Kira

Utställningens största fördel var att lysrör inte ger solbränna

Det här har alltså varit utställningsdag nummer två. Vi åkte iväg från Skövde ohyggligt tidigt (som tur var så körde jojo för jag var definitivt inte vaken) och var framme vid Lidköping arena i tillräckligt god tid för att installera oss ringside där Nina hade tagit plats. Kira var helt klart stressad, för i och med att det här var en officiell SKK-utställning så var det också av en helt annan storleksordning än det var i Skövde igår. Det var fullt med folk och hundar, ljudnivån var inte alls kul men framför allt så insåg jag hur bortskämda vi är med my dog.

Den enda andra stora utställningen som vi varit på är ju just my dog, där vi ställde nu i januari, och jag trodde att det alltid fungerade på det sättet. Nope. Här var det en smula kaos vid ingången och veterinärbesiktningen, det var flera som köade för att komma in som inte förstått att man först var tvungen att hitta en funktionär för att kolla intygen, och alltså var tvungen att vända. För det fanns ingen information, mest bara galet mycket folk som skulle åt alla håll samtidigt...

Hursomhelst, vi tog oss in tillslut och kunde kika på de andra welsharna som ställdes innan vår klass. Det var när vi såg flera hundar halka omkring på betonggolvet som jag förstod precis hur trevligt det är med mattor - som återigen finns på my dog... Det var flera vurpor vilket gjorde mig nervös, det sista jag vill är ju att Kira ska bli skadad för att vi ställer ut henne. Jag försökte massera henne så att hon iallafall skulle få lite blod i musklerna, mycket annat fanns det inte plats till, och sen var det dags.

Återigen så tycker jag verkligen att Kira är jätteduktig i ringen, men matte det är värre med... Jag undvek visserligen att halka eller snava över mina egna fötter, men istället lyckades jag tappa kopplet. Som tur var ville inte Kira någonstans just då utan väntade snällt tills jag samlat ihop mig själv och spillrorna av min självkänsla ;) Vi tog oss iallafall igenom det, Kira med konstant viftande svans och jag med svettiga handflator :p Domarens (Nina Karlsdotter, som var trevlig och effektiv) utlåtande blev very good och:

"Välformat huvud från profil. Bra läpp. Bra ögon och öron, fin hals. Aningen överbyggd rygglinje. Något avfallande kors. Bra svans. Kanske något flat i bröstkorg. Passande benstomme, fötterna OK. Tillräckl. vinklad fram, lite knappt bak. Bra steg från sidan, ngt ostabilt bakifrån och framifrån. Fin päls."

Jag kan säga att det tog en bra stund innan jag lyckades dechiffrera sekreterarens handstil och det var väldans bra att Agnetha var där så att hon kunde tolka vad som menades... (: Här kom kritiken kring rörelserna som jag väntade mig igår, att hon är lite instabil, men äh! Att hon är hög över ryggen var nytt, men eftersom nog samtliga av hennes syskon (inklusive Smilla som fick höra samma även idag) har fått höra det är det nog inte så konstigt. Återigen, hon ska växa till sig, men det fanns många fina saker i den kritiken, very good är något att vara nöjd med och hon är ju alltid BIF (best in family) ^^

Snyggast idag enligt domaren var Welford's Convent Garden (BIR) och Don's Carl-Jan (BIM). Av tre dagsländor bidde det i slutändan tre stycken very good, men det jag är mest nöjd över från dagen är faktiskt att Kira lade sig i sin bur och stensov. Även när jag öppnade i taket så ville hon bara bli kliad bakom örat en kort stund för att sedan sova vidare. Utställningar är verkligen miljöträning som heter duga! Högt upp på listan kommer också att Agnetha sa att Kiras öron var snygga - woop! Det gäller att sätta sina egna mål och hitta sina egna guldstjärnor (:

det där blurret är agnetha och maja (dagsländans skrållan) - de är mycket snyggare när de har skärpa... ;)

Så vit som en snö, så röd som en kräfta

Igår kväll efter en halv evighet av fixade och trixande för att göra bilen rymningssäker körde vi iväg till Skövde. Mitt i natten var vi framme vid en rastplats där vi gjorde bilen sovvänlig genom att fälla säten och bädda med madrass, täcke och kuddar. Det hela var tänkt som en testnatt inför den stora bilsemestern och det var över förväntan. Riktigt mysigt, om än väldigt trångt, särskilt med hunden som i sina försök att hitta en bra sovställning rätt ofta lyckades lägga sig på våra ansikten (olycka eller överlagt mordförsök?). Förhoppningsvis så resulterade natten i att Kira förstår att bilen är en helt okej plats där man kan sova utan att behöva vara beredd på världens undergång (hon gillar som sagt inte bilen).

Idag var det dags för WSSK Open show i strålande solsken. Man tycker att efter 23 fräkniga år på jorden så borde jag ha lärt mig att spf35 ska finnas med på varenda packlista jag skriver, men icket. Hunden saknar nästan aldrig något, men vi tvåbentingar försummas ofta... Alltså har jag en ny hudfärg och ser ut som en inverterad tvättbjörn i ansiktet efter solglasögonen - schnyggt!

vårt lilla dagsländan-läger

 Men nu var det ju inte min solbränna bloggen skulle handla om, utan hunden. Totalt ställdes 31 welshar och det var 6 andra tikar i juniorklass tillsammans med Kira, en av dem var syrran Smilla. Jag tycker att hon var superduktig i ringen, visade sig från sin bästa sida men det bidde ingen placering om än rätt trevlig kritik.

"Tik som ger ett ungdomligt intryck. Bra noslängd o skalle, bra halslängd, ganska lång i sitt ländparti, balanserade vinklar. ännu ganska outveckl. bröstkorg. Rör sig balanserat m. önskar mer aktivitet i steget. Vack. färg o päls. Trevl. temp."

Att hon är en sparris visste vi ju redan och länden rättar nog också till sig när hon biffar på sig. Att hon inte sa mer om rörelserna måste ju vara ett tecken på att det blivit bättre sen januari, för på my dog var hon tydligen instabil bakifrån.

frihet! dagsländans houdini tar sig ut ännu en gång

Hursomhelst så är det bara för henne att växa på sig och för mig att öva på handlingen - det fanns många duktiga att titta på idag. Bland annat en tjej som visade för heddychlon (som det gick riktigt bra för idag), så snyggt arbete i ringen! Och hundarna var såklart väldans snygga i sig självt, stort grattis till Don's Timmy Tomsson som tog BIS och Heddychlons Astrid som blev BIM.

Nu är det dags att ta en kall dusch för att kyla huden och sova (på hotell denna natten) så att vi orkar med SKK utställningen i Lidköping imorgon.

galet trötta gnuer

Jag visste väl att det var något jag glömde

Efter den galet utmattande jaktinternatshelgen har Kira fått massvis med påtvingad vila, särskilt eftersom vi idag ska åka iväg igen på utställningshelg. Därför fick hon vara hemma även igår medan jag for på roligheter - för man kan ju inte missa ett agilitytillfälle.

Agilitytorsdagarna fortsätter alltså men numera är vi inte bara mesiga nybörjare utan vi går minsann i fortsättningskursen - jojomänsan, fint som snus (sedan att skillnaderna är marginella är något vi kan ignorera för stunden). Hursomhelst så var det bakomsbyten och kontaktfält som gällde, så nu är det bara att snickra ihop en liten filtklädd bräda för att öva i vardagsrummet. Det är lite synd bara att jag inte fick en bild på Pia när hon visade principen för kontaktfält, hon har sådan härlig inlevelse ;)

mobilkamera inomhus fungerar inge vidare, men man ser iallafall att det är saga, cilla och halo som övar kontaktfält

Vrålet i vildmarken

Utöver alla övningar så har jag fått ett helt nytt sätt att träna hund, jag har faktiskt börjat ställa krav på Kira. På kvällen efter första träningspasset var jag mycket skeptisk. Från att bara ha tränat med/varit på kurser som använt sig av positiv förstärkning så befann jag mig plötsligt på ett fält omgiven av rytande mattar som ryckte i kopplet - det var något av en chock. Jag funderade på saken över natten och bestämde mig för att när jag nu var där kunde jag testa andra metoder så länge de kändes bra för mig och de inte skulle skada min hund eller vår relation. Så när Kira bestämde sig för att sticka ifrån mig på egen tass fick hon helt plötsligt höra ett avgrundsvrål som jag inte visste att jag hade i mig - och inte hon heller. Hon blev minst sagt förvånad, vände sig om för att stirra på mig och när jag då kallade in henne så verkade hon för chockad för att göra något annat än att komma :p

Nu när jag tänker på det så är det som att jag först nu fått Kira att förstå att vissa saker hon gör inte är uppskattat, för tidigare har hon aldrig fått någon tillsägelse utan vi har bara ignorerat det felaktiga beteendet. Jag tror att det har varit helt rätt hittills, hon har varit en skruttig valp och då ska inte hela livet bestå av en massa nej. Hur ska hon då våga pröva saker, om hon hela tiden väntar på en utskällning? Men nu, om man tar inkallningen som exempel, så räcker det inte att vara en skitroligt matte för att få henne att vilja komma. Hela världen är hennes belöning, så fort hon har rusat ifrån oss så behöver hon bara lukta på något för att hon ska känna att det var positivt för henne att ge sig av - och det är svårt att konkurrera med. När jag nu faktiskt sa åt henne att det där inte är okej så fick hon för första gången en konsekvens av att hon stack - det var inte bara roligt. Istället blev det jättekul att komma till mig för då blev jag så glad på henne.

Jag vill fortfarande inte bli en sådan matte som bara skriker och gormar på sin hund, jag tror/vet att positiv förstärkning är ett otroligt bra sätt att träna och att det räcker långt. Jag vill inte att hon ska få höra ett enda nej på agilityplanen, när vi övar våra fåniga trick eller rallylydnad – det ska bara vara roligt och lustfyllt. Men nu har hon blivit så gammal att hon är redo för gränser också och en tillrättavisning som innebär något annat än bara frånvaro av beröm. Samtidigt får jag inte heller under korrigeringsträningen glömma bort att berömma – för vem tusan vill jobba om det bästa man kan få är en frånvaro av skäll?

Dagsländans Houdini

Förövrigt så har jaktinternatet även inneburit ett gäng med jobbiga uppvaknanden. Bland annat så har vi varit alldeles för dåliga på att träna ensamhet. Kira klarar sig alldeles utmärkt själv i lägenheten men så fort hon var ensam i bilen, i buren eller på rummet så förvandlades hon till en utbrytardrottning. Vad jag än försökte spärra in henne med så var hon ute inom 10 minuter - imponerande men inte särskilt praktiskt. Det måste vi verkligen skärpa oss med, så en korkskruvskoppelhållare har införskaffats så att vi kan öva på alla möjliga platser.

...inte för att hon inte försöker ta sig lös från den med:

WSSK jaktinternat - krossar alla fördomar

Natten mot måndag klockan 00:30 kom vi hem till Göteborg efter en helg full av intryck och totalt 15,5 timmar i bilen. Både jag och grisen var galet trötta, Kira gick och lade sig i sin säng direkt, utan att hoppa ens litegrand på matte - då är det illa. Nu har vi haft 3 dagar utan någon som helst aktivitet, så både min och hennes hjärna börjar sakta fungera igen, även om det är knappt. Men med hjärnfunktionen någorlunda återställd så har jag börjat fundera över vad som egentligen hände där i Norrtäljeskogen. 

Jag är inte riktigt säker på vad jag förväntade mig när jag anmälde mig till jaktinternatet - jag tror att jag hade någon vag tanke att varken jag eller hunden skulle fatta någonting och att alla andra deltagare skulle komma med bössan på ryggen och jaktchampions i kopplet. Det stämde ju inte alls. Förarna varierade från de som redan planerade att använda sin hund i jakt till de som nog aldrig skulle önska livet ur någon annan fågel än kycklingen på ica. Och i kopplet fanns det inga färdiga champions utan ett gäng underbara, glada, tokiga, egensinniga welshar - precis som Kira. 

Jag tror att jag också hade någon konstig bild av att instruktören skulle vara som plockad från ett militärbootcamp (hur jag nu fick för mig det?!), men även om Lisbeth definitivt tog rollen som flockledare och gjorde sitt bästa för att hålla koll på oss så var hon framför allt en fantastiskt kunnig instruktör. Alla fick övningar anpassade till sin egen nivå, hon hade lösningar på alla problem, hon förklarade hur hon tänkte med träningen och allt var mycket välorganiserat. Jag litade definitivt på att hon och Walther (den norska hjälpinstruktören som bara hade åkt till Sverige för att gå på kurs) visste vad de gjorde och därför kunde jag följa deras råd även om det var ibland metoder jag inte annars skulle använt. 

När jag anmälde mig tänkte jag också att det här får bli en kul grej för mig och Kira, även om det kanske inte kommer ge så mycket eftersom jakt inte riktigt är min grej. I själva verket var varenda övning vi gjorde otroligt nyttig, även om vi aldrig skulle se en fågel igen. Nu när jag har kommit hem har jag en helt ny hund som har fantastisk stadga, går bättre i koppel, söker kontakt, lyssnar och har förstått att när jag säger "hit" så är det inte bara ett vänligt menat förslag som hon kan ignorera om hon vill. Min syster undrade om jag hade fått med mig rätt hund hem ;)

Det är inte bara hunden som är ny, det är matten också. Nu förväntar jag mig att Kira ska lyssna på mig, istället för att bara rycka på axlarna och ge upp i förväg. Jag litar mer på henne, vet att hon är inte bara ett galet skrälle som gör vad hon vill - hon är en fantastisk hund som vill jobba tillsammans med mig och det är en underbar känsla. Det kliar i hela mig för jag vill bara träna mer, jobba vidare, för vi kan - tillsammans är vi grymma! Det har gått så långt att det där med grundprov och jägarexamen inte verkar så avlägset ändå, men framför allt så är jag redan uppskriven för nästa kurs.

Förutom all träning har det varit jätteroligt att träffa nya welshmänniskor, äta fantastiskt god mat och höra hur söt Kira är. Det är såklart bra att resten av världen börjar inse hur otroligt fin hon är, men jag undrar om det inte finns en risk att jag blir en smula mallig ;)

Hejsan morsan, hejsan stabben

Oj vad vi har roligt, oj vad vi är trötta och oj vad vi lär oss mycket! Bland annat att hästar inte är så farliga ändå, hur man bäst tar sig ut ur en bil (klämmer sig förbi gallret och ut genom rutan) och så var det ju allt det där som har med jakten att göra. Hon är så duktig! Världens bästa hund, det är vad hon är! Trots att hon sticker iväg på egen tass, bryter sig ut ur bilen och andra dumheter, just nu är hon så bra att allt det där bara är charmigt ;)