Jag älskar min hund jag älskar min hund jag älskar min hund

Godafton.

Jag kom precis in från en nattkiss med Kira. I vanliga fall så brukar jag öppna dörren åt henne, hon går ut på gräsmattan som är cirka 1,5 meter ifrån porten och kissar för att sedan snabbt komma tillbaka så att hon kan få gå och lägga sig.

Den här gången bestämde hon sig för att jaga hare istället och har sysselsatt sig med det senaste halvtimmen.

Medan hon har sprungit omkring som en idiot i skogsdungen bredvid vårt hus så har jag suttit som en snäll matte på bron och väntat. För ofta någon som helst inkallning fungerar när det finns en hare och jag hyser inga som helst illusioner kring mina möjligheter att fånga henne.

Nu är hon tamigfaan inte långt ifrån att bli en matta. Det är jävligt tur att hon är söt.

I och för sig så kanske hon då blir en söt matta.

Vår tid kommer - hoppas jag

Även om det är väldigt långt mellan uppdateringarna här på bloggen så håller vi oss sysselsatta med mängder av träning inom rally, viltspår och jakt. Dessvärre blir det liksom inga vidare resultat. Det känns som att jag ända sedan i februari går väntar och väntar på att min "riktiga" Kira ska komma tillbaka och ersätta det här monstret i welshkläder som jag har. Det har inte blivit bättre sedan tävlingen i mars. Hundskrället har fortfarande samma koncentrationsförmåga som.. eh, om man nu ska vara ärlig, jag har - och det är inte imponerande i positiv bemärkelse!

Jag har pratat lite med uppfödar-Pia om det och enligt henne så kan det bero på att Kira är mitt uppe i sin sista tonårsrevolt innan det är dags att lugna ner sig och bli vuxen. Jag undrar om hon kanske fortfarande har hormoner som snurrar i kroppen. En annan möjlig förklaring kan vara att hon är lite butter över den förändrade situationen här hemma, då jag har tagit hand om lite andra hundar om dagarna. Kira har alltså inte fått min fulla uppmärksamhet och jag har definitivt märkt av en viss svartsjuka - så fort jag har försökt klappa någon annan hund kommer Kira och bufflar in sig emellan... Hon kanske är lite divig och tycker att om hon inte får allt mitt gos om dagarna så förtjänar inte jag hennes energi på träningspassen :p

Oavsett vad det är som orsakar det hela så kämpar vi på. Jag gör mitt bästa för att bara ta korta träningsstunder när jag är på bra humör och se till att sluta om det inte fungerar så att varken hon eller jag ska bli frustrerade. Det är ju faktiskt inte hela världen om hon inte tar den där jädrans apporten, värre är om vi får en försämrad relation på grund av att jag har fått för mig att det är viktigt att hon sitter rakt...