Den där hundskruttan alltså

En av de saker som man får med sig när man införskaffar sig en welshkompis är att de behöver något mer än att bara ligga i soffan. De behöver aktiveras, få tänka lite och gärna träna något till exempel rallylydnad, agility eller jaktlydnad. Jag vill vara en så bra matte som möjligt så självklart försöker jag följa dessa riktlinjer - mer hur i helskotta ska det gå att träna en hund som bara är intresserad av att stirra på träd?

Det är verkligen allt hon gör när vi är i rastgården. Hon sitter mittemellan de två stora träden, på helspänn, med blicken pendlande mellan de två trädkronorna. Och väntar. Jag är inte helt säker på vad hon väntar på, men jag misstänker att hon hoppas på att det snart ska falla ner en fågel eller två.

Medan hon sitter där och tittar så finns det inget jag kan göra för att locka henne till att träna eller leka istället. Favoritleksakerna är hur tråkiga som helst, så att hon ska vara intresserad av en dummie är inte att tänka på. Jag kan vifta med en köttbulle under nosen på henne, men hon skulle aldrig lyfta på rumpan för den sakens skull.

Sedan så plötsligt springer hon ett varv i rastgården för att se om det har ramlat ner några fåglar i andra ändan av inhägnaden (utan att se mig överhuvudtaget) men så snart det är klart så positionerar hon sig igen mellan träden. Och väntar.

Ugh. I den här takten så kommer det ju inte kunna bli varken rallytävlingar eller start på något jaktprov i år. Eller så kanske jag ser till att städa i lägenheten så att vi ryms att träna där istället...

En hårt arbetande welsh

Jag har precis börjat jobba som undersköterska igen och jag har verkligen världens bästa arbetsplats just nu. Jag är på ett äldreboende i Mölndal, Eklanda, och min chef är så go att hon låter mig ha med Kira på jobbet. Och som hon älskar att jobba (hunden alltså, chefen kan jag inte uttala mig om även om hon verkar gilla det hon med). 

Kira får så mycket uppmärksamhet av både personalen och de boende som vill hälsa och klappa lite. Hon har ju varit med på äldreboende förr, men då på nätterna och när det inte fanns några boende ute så älskade hon att race:a runt i de långa korridorerna. Jag var lite orolig i början på hur det skulle gå, det vore ju katastrof om hon skulle bowla med de gamla... Som tur var visar hon upp sina allra finaste sidor när vi är på jobbet, hon är så lugn och go, låter sig klappas och klarar av att slappna av.

Hon har hittat några riktigt goa vänner bland de boende som ibland är lite väl givmilda med sitt fika (även om inte Kira någonsin skulle klaga). Hon får inte följa med in i alla rummen, utan jag försöker se till att hon håller sig i allrummet och för att få hålla henne ur vägen så tänkte jag träna in ett ordentligt "plats" på en fäll. Enda problemet är att innergården är en enda stor störning - för där finns det hönor och en liten kyckling. Kira försöker få mig att förstå att hon bara vill hälsa lite - fågelhund som hon är... ;)

så här små och söta var de när de kom, nu finns det bara en liten en kvar... men det är inte kiras fel!

Det bästa med att ha med henne (även om det är ett plus att hon slipper vara ensam hela dagarna) är att se hur de gamla reagerar. Avdelningen jag är på är en demensvåning och det finns boende som helt enkelt är i sin egen värld större delen av tiden. Men när de ser Kira är det många som helt plötsligt är där, och det går att få en helt annan kontakt med dem.

Det märks verkligen hur stor skillnad ett djur kan göra på ett äldreboende, jag hoppas att det i framtiden kommer finnas fler boenden som tillåter dem. Alternativt är så fantastiska som de på Eklanda att de till och med betalar så att en i personalen kan gå assistenshundsutbildning med sin hund. Det vore ju drömmen, även om jag tror att Kira kanske är lite för försiktig för att passa perfekt.

Jag tror inte riktigt att Kira förstår vilken nytta hon gör, hon mest bara har väldigt roligt när hon får följa med. Men trött blir hon. Ända sedan vi kom hem idag har hon legat i sängen och tagit igen sig - det är jobbigt att jobba (: