Förhållandet har börjat med bråk och slutat i sängen - är det då kärlek?

Eftersom min syster idag flytt landet för att spendera en vecka i Paris (stackars hon, tvingas stå ut med fransmän, sicket öde) har vi tillfälligt utökat familjen med ytterligare fyra tassar. Dessa tassar tillhör Hallon, som är en sibirisk katt och Kira kunde inte vara lyckligare över sällskapet. Kira har varit kär i Hallon ända sedan de träffades första gången, när Kira bara var en 9-veckors plutt. Dessvärre är det lite problem med översättningen dem emellan. Kira försöker bjuda in till lek på hundars vis medan Hallon försöker avvisa Kiras inviter på katters vis och sedan när inte det fungerar så försöker kattstackarn springa därifrån, men enligt Kira är ju det en inbjudan till att leka ta fatt. Det kanske inte är så konstigt att det blir missuppfattningar när ena arten hälsar med huvudet och den andra med rumpan...
 

i början var det något av en lögn att få med dem på samma bild...

"jag kan också surfa!"

en gång i tiden rymdes kira i kattens bur

Hallon har alltså hittills, precis som de flesta andra vuxna djur, tyckt att Kira är galet jobbig och påträngande. Men i och med att Kira blir äldre så har hon faktiskt blivit lugnare. Hon verkar numera förstå att den där katten inte har något vidare intresse av att busa med henne, men om hon håller sig lugn så kan hon i alla fall få nosa ordentligt på kattan. Och när jag vaknade i morse hade jag sällskap av inte bara fyra, utan åtta snarkande tassar - ett djur på varsin sida om mina ben. Jag hoppas att det fortsätter så, för om Kira envisas med kattjakten så kommer vi nog dels bli tvugna att plåstra om rivsår på hennes nos, samt ha ett minskat antal hela blomkrukor i lägenheten när Hallon väl åker hem igen.