Om det är jag som lägger bort mina dummies blir det också jag som får hämta dem

Nu när det ändå är några dagar sedan utställningshelgen och ännu längre sedan vi var på jaktinternatet så har Kira helt återfunnit de hjärnceller som vi ibland betvivlar att hon har. Man vet att när hon inte bara ligger utslagen vid mina fötter under skrivbordet utan hämtar sockar, pennor, linjaler, ben med mera så är det dags att börja träna igen. Så vi började med det som gick allra sämst på internatet och alltså behöver mest jobb - apportering.

I Norrtälje så började vi med det absolut mest grundläggande, att ta en dummie. Detta genom att lugnt öppna munnen på hunden, sätta in dummien och säga apport, för att sedan berömma och stryka på halsen/bröstet när hon håller tag och avsluta med att säga tack. Det fungerade sådär på internatet, så nu när vi övade här hemma så gick vi bakåt några steg och började med en hoprullad tidning. Det gick mycket bättre, hon håller kvar och har inga riktiga tendenser till att spotta, däremot så vill hon tugga lite. Men ett bra första andra försök (:

övar apportering med hjälp av apportören

Det var allt vi gjorde på vår miniträning idag, men i Norrtälje gick vi vidare till att testa lekapportering. Jag höll Kira, Lisbeth busade lite med dummien framför henne, lade den sedan en bit ifrån oss och så fick jag släppa iväg hunden. Kiras intresse för det var väl inte jättestort, hon ville hellre sticka ut i skogen och undersöka andra saker. Men med Lisbeths assistans tog hon dummien och bar den iallafall nästan hela vägen till mig :p

Nästa steg var apportering med döda fåglar och jag tänkte att det här borde gå finfint. När Lisbeth först gick omkring och visade fåglarna för hundarna så hade hon allas fulla uppmärksamhet, men till min förvåning var det ändå ganska många som var skeptiska till att ta den när det väl kom till kritan. Kira var en av dem, hon rusade fram för att undersöka den, men hon hade inget som helst intresse för att ta den. Jag försökte få upp lite intresse för den genom att kampbusa med fågeln och då plockade hon faktiskt upp den men bara en gång - efter det spottade hon ut lite fjädrar ur mungipan och nosade vidare. Intresset var ungefär lika svalt som fågelns kroppstemperatur...

Hela den här träningen pågick under söndagsförmiddagen, så att varken intresset eller fokuset fanns kan med stor sannolikhet bero på att Kira helt enkelt började bli galet trött. Det var trots allt på slutet av en intensiv helg. Och även om hon inte ville ta döda fåglar så fick jag bevis samma eftermiddag att hon definitivt har jaktlust när det gäller levande - hon vill bara ha lite mer värme hos sina offer ;)

Förövrigt så går jag och väntar på att vår kamera ska hitta hem till Göteborg igen, det är därför det är ont om bilder från internatet. Jag trodde att jag slutat slarva bort mina grejer, men uppenbarligen hade jag fel. För även om jag höll rätt på kameran under alla strapatser på fälten så lyckades jag lämna den i Norrtälje när jag åkte därifrån... Men, den är nog snart i ett vadderat kuvert nära mig (: