Med näsan mot marken

Idag var vårdhunden Kira med på jobbet med mig för att hälsa på gamlingarna och tigga smörgås av dem, något som får henne att vifta på svansen åtta timmar i sträck (:

När jag lastade in henne i bilen för att åka hem tyckte jag att det var en alldeles för fin höstdag för att stanna inne så vi åkte ner till Sisjön för ett varv. När vi lämnade bilen var vädret fantastiskt, klar luft med strålande sol - hur mysigt som helst. Vi gjorde ett litet sökarbete med leksaker utspridda i snåren som hon hittade utan problem, hon hade bara ingen lust att hämta dem åt mig. Jaja, när hon hittade dem fick hon lite lek - vilket fungerade trots att vi var ute i skogen (hon valde mig över alla skogens lukter!).

höstlöv i vattnet hindrade inte kira från att bada

Hela promenaden hade varit perfekt om det inte vore för att precis när jag var längst bort så började det regna. Sista kvarten så växlade det mellan att spöregna och hagla. Göteborg, jag älskar dig men kan du inte ha ett lite mer stabilt väder framöver?

Förövrigt så är det alltid lika trevligt att när man halkar i leran och faller med näsan före i marken och Kira kommer springande. Dock inte för att trösta en, utan för att se vad man har hittat för något spännande som måste undersökas på så nära håll...

Denna dag är en skrytdag

Efter att ha spårat hela eftermiddagen tillsammans med Sara och Bonnie samt Anki och Jum-jum har jag insett att:

1. jag behöver nya spårbyxor som går hela vägen ner till fötterna och som kan skydda mina stackars ben från elaka björnbärsbuskar. 
2. min hund är bäst i världen

Kira hade ett perfekt arbetstempo, gick på igenom svårt terräng, tog återgången jättefint och höll sig i spårkärnan hela vägen fram till klöven. Att säga att jag är nöjd är en underdrift.

Höstens första spår

Det kan verka som att vi inte har gjort någonting i sommar, Kira och jag. Det är relativt sant. Vi har visserligen badat massor vilket gjort att hon numera kan simma med lite mer stil än tidigare (då hon plaskade och skvätte som en tok hela tiden) och hon försöker inte längre rädda mig från det farliga vattnet genom att klättra upp på mig (vilket ironiskt nog framkallar viss drunkningsrisk). Men vi har inte gått ett enda spår sedan i maj, så när Kira upptäckte att det låg en bunt klövar och tinade på diskbänken idag så blev hon minst sagt peppad.

Jag, Sara, Kira och Bonnie mötte upp med Malin och hennes welshflicka Bella i Sisjön. Det var jätteroligt att få sällskap av Bella med matte, som inte hade spårat sedan prova på-tillfället i början på juni. Jag och Sara började med att lägga varsitt lite längre spår åt varandra. Även om vi nästan alltid säger att vi vill ha lika långa spår så slutar det alltid med att Saras spår (som läggs åt Kira) blir kortare än bestämt och mina spår (till Bonnie) blir superlånga. Den här gången tyckte jag att det var 500 m medan runkeeper hävdade att vi var uppe i 700 - andras metrar är så väldigt korta...

Medan de låg till sig så fick Bella ett spår med vinkel på ungefär 100-150 m, som fick ligga i några minuter medan vi gjorde ett pyttekort övningsspår åt henne. Det fick jag lära mig av Jessica på viltspårskursen  i våras och det var verkligen nödvändigt här. Övningsspåret var ca 15 m lång och rakt, med andra ord ingen utmaning nosmässigt, men man verkligen såg på hela Bella att hon tyckte att det var såååå läskigt att följa, för hon hade ju ingen aning om vad som fanns i slutet. Svansen rakt ner, långsamma steg och noggrant nosande. När hon väl hittade klöven så var hon ytterst skeptisk till att den var något att ha tills Malin lekte med den och på så sätt gav den ett värde. När vi direkt efteråt gick det längre spåret var hon mycket mer säker - viftade glatt med svansen och gjorde typiska spanielslag ända fram till klöven.

Sedan fick äntligen Kira komma ut och jobba lite. Hon fick också ett uppvärmningsspår som var kanske 300 m och egentligen skulle det inte varit så svårt, om det inte vore för att blodet tog slut efter ungefär en tredjedel av sträckan. Mitt på en blåsig äng. Men hon gick som ett litet (höghastighets-)tåg hela vägen genom skogen, över ängen, över vägen och bar sedan stolt klöven tillbaka till bilen. Det gick egentligen för fort, jag fick hålla igen för att vi tvåbenta skulle hinna med, men med tanke på att hon fått vänta hela sommaren på att få spåra så kan jag förlåta henne...

Bonnies spår var inte heller något bekymmer. Det är väldigt roligt att se hur olika de spårar, hon och Kira. Kira går snabbt, vet hela tiden var spåret är men kan mycket väl tänka sig att ta lite utflykter på vägen. Bonnie dammsuger marken i lugnt tempo och viker sällan av en millimeter från spårkärnan - det kanske är hennes tyska gener som visar sig.

Sedan var det dags för Kiras långa spår som gicks i halvmörker. Det stackars enbenta rådjuret måste blivit ytterst förvirrat av sin blodförlust för det hade gjort en sväng som var väldigt nära spårslutet - självklart tänkte Kira gena dit utan att passera gå. Efter lite stöttning så följde hon det utsatta spåret och det gick finfint ända tills hon fick för sig att undersöka ett jordgetingbo. Jag såg att hon hittade något, men såg inte vad och inte heller riktigt vad som hände utöver att hon tjöt och började ta nosen mot sina sidor. Hon gnydde och stannade för att markera på flankerna flera gånger, men fortsatte ändå spåra. Jag var påväg att bryta när hon plötsligt satte av i en jädrans fart rakt till målet där hon visade mig var klöven fanns för att sedan strunta fullständigt i den och istället rusa till bilen.

Det beteendet är allt annat än normalt och jag är så glad att jag har numret till husdjurshälsan i mobilen. Hon som jag pratade med var jättegullig och lugnande, sa att det förmodligen var jordgetingar och att det oftast inte var någon fara så länge hunden inte blivit stucken i munnen. Jag skulle hålla koll på Kira så att hon inte svullnade upp eller fick problem att andas. Så istället för att rusa iväg till veterinären åkte jag och hämtade Jojo på sin skytteträning, vilket var ett bra test av hundens allmäntillstånd för när vi kom dit 10 minuter senare så gnydde Kira visserligen lite, men framförallt så viftade, hoppade och pussade hon på matte.

Även om det kanske inte blev världens mest lyckade spårtillfälle så är jag ändå stolt över att Kira jobbade vidare och över hur snyggt hon tog första spåret. Och så är jag väldigt glad över att vi äntligen är igång och tränar igen (:

Glad, harmonisk och väldigt zen

Fan i helvete vad jag hatar alla jävla tonårspojkar med deras förbannade mopeder och fuckingjävlakuk smällare.
 
/Ägare till livrädd hund som inte ens vill gå ut och kissa

Den där hundskruttan alltså

En av de saker som man får med sig när man införskaffar sig en welshkompis är att de behöver något mer än att bara ligga i soffan. De behöver aktiveras, få tänka lite och gärna träna något till exempel rallylydnad, agility eller jaktlydnad. Jag vill vara en så bra matte som möjligt så självklart försöker jag följa dessa riktlinjer - mer hur i helskotta ska det gå att träna en hund som bara är intresserad av att stirra på träd?

Det är verkligen allt hon gör när vi är i rastgården. Hon sitter mittemellan de två stora träden, på helspänn, med blicken pendlande mellan de två trädkronorna. Och väntar. Jag är inte helt säker på vad hon väntar på, men jag misstänker att hon hoppas på att det snart ska falla ner en fågel eller två.

Medan hon sitter där och tittar så finns det inget jag kan göra för att locka henne till att träna eller leka istället. Favoritleksakerna är hur tråkiga som helst, så att hon ska vara intresserad av en dummie är inte att tänka på. Jag kan vifta med en köttbulle under nosen på henne, men hon skulle aldrig lyfta på rumpan för den sakens skull.

Sedan så plötsligt springer hon ett varv i rastgården för att se om det har ramlat ner några fåglar i andra ändan av inhägnaden (utan att se mig överhuvudtaget) men så snart det är klart så positionerar hon sig igen mellan träden. Och väntar.

Ugh. I den här takten så kommer det ju inte kunna bli varken rallytävlingar eller start på något jaktprov i år. Eller så kanske jag ser till att städa i lägenheten så att vi ryms att träna där istället...

En hårt arbetande welsh

Jag har precis börjat jobba som undersköterska igen och jag har verkligen världens bästa arbetsplats just nu. Jag är på ett äldreboende i Mölndal, Eklanda, och min chef är så go att hon låter mig ha med Kira på jobbet. Och som hon älskar att jobba (hunden alltså, chefen kan jag inte uttala mig om även om hon verkar gilla det hon med). 

Kira får så mycket uppmärksamhet av både personalen och de boende som vill hälsa och klappa lite. Hon har ju varit med på äldreboende förr, men då på nätterna och när det inte fanns några boende ute så älskade hon att race:a runt i de långa korridorerna. Jag var lite orolig i början på hur det skulle gå, det vore ju katastrof om hon skulle bowla med de gamla... Som tur var visar hon upp sina allra finaste sidor när vi är på jobbet, hon är så lugn och go, låter sig klappas och klarar av att slappna av.

Hon har hittat några riktigt goa vänner bland de boende som ibland är lite väl givmilda med sitt fika (även om inte Kira någonsin skulle klaga). Hon får inte följa med in i alla rummen, utan jag försöker se till att hon håller sig i allrummet och för att få hålla henne ur vägen så tänkte jag träna in ett ordentligt "plats" på en fäll. Enda problemet är att innergården är en enda stor störning - för där finns det hönor och en liten kyckling. Kira försöker få mig att förstå att hon bara vill hälsa lite - fågelhund som hon är... ;)

så här små och söta var de när de kom, nu finns det bara en liten en kvar... men det är inte kiras fel!

Det bästa med att ha med henne (även om det är ett plus att hon slipper vara ensam hela dagarna) är att se hur de gamla reagerar. Avdelningen jag är på är en demensvåning och det finns boende som helt enkelt är i sin egen värld större delen av tiden. Men när de ser Kira är det många som helt plötsligt är där, och det går att få en helt annan kontakt med dem.

Det märks verkligen hur stor skillnad ett djur kan göra på ett äldreboende, jag hoppas att det i framtiden kommer finnas fler boenden som tillåter dem. Alternativt är så fantastiska som de på Eklanda att de till och med betalar så att en i personalen kan gå assistenshundsutbildning med sin hund. Det vore ju drömmen, även om jag tror att Kira kanske är lite för försiktig för att passa perfekt.

Jag tror inte riktigt att Kira förstår vilken nytta hon gör, hon mest bara har väldigt roligt när hon får följa med. Men trött blir hon. Ända sedan vi kom hem idag har hon legat i sängen och tagit igen sig - det är jobbigt att jobba (:

Nationaldagsfirande med welshträff

Istället för att fira nationaldagen på något tråkigt sätt med flaggor och grejer så firade vi med wssk-träff med viltspår och rallylydnad. Det var hur kul som helst, väldigt nöjd med att vi drog samman det (:

Vi började med att samlas på hundens hus för lite welshröj, presentationer och sedan traskade vi upp i Änggårdsbergen för att prova på lite viltspår. De flesta hundarna klarade av det alldeles utmärkt - men så är de ju superwelshar allesammans (:

alla på minstingen

massvis med welshmänniskor

syrran mynta och mamma maja

klart kira hittade sin klöv

Efter att alla fått testa att hitta varsin klöv traskade vi tillbaka till hundens hus för lite fika, en massa hundprat och sedan lite rallylydnad.

alla tre systrar sitter stilla, wow! kira, mynta och smilla

pia försöker instruera ett gäng med oregerliga welshägare

nina och smilla gör en tysksväng

"ja, vad tittaru på?"

jojo och kira avslutar med lite slalom

Sjukvecka

Det här har varit en konstig vecka. Matte har bara legat i min säng hela dagarna. Det har varit ganska mysigt att hela tiden ha sovsällskap - i vanliga fall brukar hon bara sitta vid den där konstiga lådan när jag tycker att vi borde gosa.

Men hon har inte busat med mig. Eller låtit mig leta reda på gottiga hjorttassar i skogen. Hon har inte ens matat mig med godis (okej, i vanliga fall brukar jag behöva göra saker innan jag får något men ändå).

Dessutom så har jag fått springa i skogen med favorit-Mia och promenera med bästis-Bonnie och Sara istället för med matte. Inte för att jag klagar, Mia är så mycket snabbare än matte och så kan jag överraska henne med mina tokryck. Sara däremot är lite mer van vid hundbus, men när jag och Bonnie jobbar ihop så kan vi välta även henne :D

Men. Jag gillar ju faktiskt min matte också. Och jag började nästan bli orolig för henne, hon lät så konstigt när hon andades och trots att jag hämtade massor med strumpor åt henne så klädde hon inte på sig. Så idag när hon busade med mig och ekorren kändes allt mycket bättre, snart blir nog allt som vanligt igen (:

Ett av welshlivets mysterier

Jag undrar hur det kommer sig att trots att Kira och jag för tillfället har en 180 cm stor säng för oss själva så vaknar jag alltid på yttersta kanten av madrassen. Med en väldans nöjd och utsträckt hund tätt, tätt intill.

När man är sjuk är det tur att man har en welsh som tar hand om en

Jag är så väldans tacksam just nu att jag dels har bra vänner, dels har en welsh som ligger bredvid mig i sängen och inget annat. Jag ligger nämligen hemma med en rejäl luftrörskatarr och det längsta Kira har fått i promenadväg från mig sedan i måndags är en kiss på gräsmattan utanför porten (och då var jag väldigt stolt över att jag tog mig upp för trapporna igen).

Med tanke på detta är väldigt gött att ha en sambo att dela ansvaret med, men också att ha lärt känna Sara och Bonnie. De har underhållit Kira hos sig medan jag har feberyrat och dessutom tagit med henne ut på
promenader i skogen (trots att Kira blir ett monster när hon inte får gå fritt och jaga fåglar). Utöver det så har Kira fått en rejäl löptur i Änggårdsbergen tillsammans med Mia och all den hjälpen vi har fått gör att jag inte har ens lite dåligt samvete över att Kira idag endast kommer få rastningsrundor.

Vilket hon är helt okej med, för hon är en welsh som mycket väl kan tänka sig att ligga i sängen en dag och bli kramad på av en nära-döden-sjuk matte.

Hela sjukdomssituationen hade alltså kunnat vara väldans mycket värre. Det enda som är riktigt drygt (utöver min kropps envisa försök att hosta ut mina lungor) är att vi, om jag inte tillfrisknar på ett mirakulöst sätt, kommer missa rallytävlingen imorgon. Det går liksom inte att förvänta sig att Kira ska kunna följa mina kommandon när jag inte har röst nog att säga dem.

Jag älskar min hund jag älskar min hund jag älskar min hund

Godafton.

Jag kom precis in från en nattkiss med Kira. I vanliga fall så brukar jag öppna dörren åt henne, hon går ut på gräsmattan som är cirka 1,5 meter ifrån porten och kissar för att sedan snabbt komma tillbaka så att hon kan få gå och lägga sig.

Den här gången bestämde hon sig för att jaga hare istället och har sysselsatt sig med det senaste halvtimmen.

Medan hon har sprungit omkring som en idiot i skogsdungen bredvid vårt hus så har jag suttit som en snäll matte på bron och väntat. För ofta någon som helst inkallning fungerar när det finns en hare och jag hyser inga som helst illusioner kring mina möjligheter att fånga henne.

Nu är hon tamigfaan inte långt ifrån att bli en matta. Det är jävligt tur att hon är söt.

I och för sig så kanske hon då blir en söt matta.

Vår tid kommer - hoppas jag

Även om det är väldigt långt mellan uppdateringarna här på bloggen så håller vi oss sysselsatta med mängder av träning inom rally, viltspår och jakt. Dessvärre blir det liksom inga vidare resultat. Det känns som att jag ända sedan i februari går väntar och väntar på att min "riktiga" Kira ska komma tillbaka och ersätta det här monstret i welshkläder som jag har. Det har inte blivit bättre sedan tävlingen i mars. Hundskrället har fortfarande samma koncentrationsförmåga som.. eh, om man nu ska vara ärlig, jag har - och det är inte imponerande i positiv bemärkelse!

Jag har pratat lite med uppfödar-Pia om det och enligt henne så kan det bero på att Kira är mitt uppe i sin sista tonårsrevolt innan det är dags att lugna ner sig och bli vuxen. Jag undrar om hon kanske fortfarande har hormoner som snurrar i kroppen. En annan möjlig förklaring kan vara att hon är lite butter över den förändrade situationen här hemma, då jag har tagit hand om lite andra hundar om dagarna. Kira har alltså inte fått min fulla uppmärksamhet och jag har definitivt märkt av en viss svartsjuka - så fort jag har försökt klappa någon annan hund kommer Kira och bufflar in sig emellan... Hon kanske är lite divig och tycker att om hon inte får allt mitt gos om dagarna så förtjänar inte jag hennes energi på träningspassen :p

Oavsett vad det är som orsakar det hela så kämpar vi på. Jag gör mitt bästa för att bara ta korta träningsstunder när jag är på bra humör och se till att sluta om det inte fungerar så att varken hon eller jag ska bli frustrerade. Det är ju faktiskt inte hela världen om hon inte tar den där jädrans apporten, värre är om vi får en försämrad relation på grund av att jag har fått för mig att det är viktigt att hon sitter rakt...

Med näsa för spår

Min lilla gris har klarat anlagsprovet i viltspår!

Under våren har vi gått en hundens hus-kurs för jätteduktiga instruktören Jessica och vilket har fått mig att inse vilken jädrans bra nos Kira har. Vi spårade första gången när hon var bara 5 månader gammal, då Pia visade oss och några andra Dagsländor hur det gick till. Efter det så har vi spårat lite grand, men jag tycker att hon "fuskade" mycket, luftspårade och var allmänt knasig, så jag visste inte riktigt hur jag skulle gå vidare med det hela. Nu när vi gått kursen har hon istället visat att ingenting är svårt för henne - hon har klarat vinklar, uppehåll, vägar, ängar, 100 meter såväl som 700 meter, så då är det klart jag anmälde henne till ett anlagsprov.

Vi åkte upp till Väne-Ryr tillsammans med Sara och Bonnie (som vi lärde känna på rallykursen och som också gått viltspåret) för att gå provet för Inger och Roger Skoglund.

Jag och Kira gick för Inger och vi var bägge supertaggade, lite för taggade kanske. Så pass att Kira rusade rakt in i skogen för att efter 3 meter inse att hon inte riktigt visste vad hon skulle spåra efter... Efter en omstart jobbade hon på jättefint, inte riktigt sitt vanliga tempo (tackochlov, eftersom det är galet snabbt) och hon var inte riktigt lika säker som sist hon spårade. Det märktes ändå på henne att hon hela tiden visste exakt var spåret var, hon "skulle bara" göra slag över spåret för att kolla läget lite när hon ändå var igång och för en gångs skull var ute i en ny skog...

Precis i slutet så började Kira plötsligt ta spår i vinden och Inger visade ett alldeles färskt älgspår - vem vill väl ha en sketen klöv när man kan få fyra superfärska älgskankar? Men när hon insåg att jag inte tänkte låta henne leta älg så tog hon sig snällt samman och gick de sista 15 metrarna fram till klöven.

Det hela var avklarat på 20 minuter, med andra ord långt under maxtiden och när vi gick tillbaka så gav Inger mig lite tips om vidare träning. Hon sa dock inte huruvida vi var godkända och jag ville inte fråga - så det var först när jag fick protokollet som jag kunde pusta ut. Godkänd! (:

Men vi hade iallafall tur med vädret

Igår packade vi bilen full med burar, godis, en låtsasdräktig Kira, en löpande Bonnie, hanhunden Pixel samt tillhörande mattar och åkte iväg till Marks BK för rallytävling. Varken jag eller Bonnies matte, Sara, har tävlat förut, men vi har gått rallykurser tillsammans så vi peppade varandra till att anmäla.

Och ja. Eh. Ärligt talat vet jag inte om jag vill skriva om eländet, men med lite tur så kanske jag kan se tillbaka om några månader och känna att saker och ting har blivit bättre. Jag visste ju att jag inte borde ha några förväntningar alls med tanke på att Kira har varit seg och eländig den senaste tiden. Men eftersom jag av födsel och ohejdad vana är en tävlingsmänniska med ständiga superkrav på mig själv så hoppades jag ju ändå.

Vi skulle starta som tredje ekipage i klassen och efter banvandringen tog jag ut Kira ur buren för lite uppvärmningsövningar. Då gick det riktigt fint, inget superfokus, men vi hade kontakt och hon var ändå lite pepp på att jobba. Jag försökte också att leka lite för att få upp lite energi, men det gick inte alls. Inte ens underbara supergrisen var intressant mer än några sekunder. Inte optimala förutsättningar alltså men det fanns en liten gnutta hopp ändå, tills det var vår tur att köra.

I samma sekund som vi klev över banmarkeringen glömde Kira helt bort att jag fanns och bestämde sig istället för att köra ner nosen i backen. På första momentet (sitt, ligg, gå runt) blev det nosande, flera liggkommandon, snett liggande när hon väl lade sig och i slutändan ett felaktigt utförande av skylten. I den stilen fortsatte det. Varken vänstersväng eller slalom fungerade, hon hade inget som helst intresse av att följa med mig och vid den 5:e skylten var jag tvungen att inse att jag inte kunde dra med mig hundskrället runt banan. När jag sa att jag ville bryta sa domaren "det förstår jag"...

På 5 skyltar lyckades vi dra ihop 46 minuspoäng, så om vi på något underligt sätt tagit oss runt hade vi definitivt hamnat långt under nollan.

Det är underligt hur mycket jag tydligen bryr mig om något så pass litet som en rallytävling. Det är inte precis livsavgörande, men jag blev så jäkla ledsen, arg och besviken - för jag VET ATT HON KAN (även om det mer och mer börja låta som att jag hittar på). Kira själv vara bara glad över att få gå in i sin bur och sova igen...

"nu är jag färdigsoven, händer det något eller?"

Som tur var gick det bättre för Sara och Bonnie, så det blir nog bara deras resultat vi rapporterar till Cathrine (fantastiska rallyinstruktören på hundens hus) på torsdag. De hade inte samma fina kontakt som de brukar ha men Sara kämpade på och de tog sig runt, även om de inte blev godkända. Med tanke på att Bonnie löper och helst ville hitta sig en stilig rottiskarl att lära känna ordentligt så är det bra jobbat (:

Vårt tredje ekipage, Malin och Pixel, var i fortsättningsklass och höll sig en bra bit ovanför godkänt gränsen. Även om resten av dagen var något av en besvikelse så var det väldigt kul att få se fortsättningsekipagen. De har både roligare skyltar och duktigare hundar ;) Pixel hade snygg bakdelskontroll, kontakt med matte och klarade åttans frestelse nästan problemfritt. Den dagen jag lyckas få Kira att bete sig så på en bana kommer jag (förhoppningsvis ha vett nog att) vara sjukt stolt.

helt värdelös bild, men alla utom bonnie (som var förpassat till ett löptiksområde är med: jojo med kira, sara och malin som försöker stoppa pixel från att vara alltför närgången

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta med mig från den där tävlingen från helvetet. Det enda jag känner att jag lyckades med är att inte skrika eller bli förbannad på henne. I övrigt kan jag ju inte precis dra slutsatsen att jag måste öva bakdelskontroll, för jag fick henne aldrig att svänga ordentligt...

Nu vet jag i och för sig att det behövs tävlingsträning för oss bägge. Eftersom vi ändå hade någorlunda kontakt innan vi klev på banan och hon knappast känner någon vidare skillnad i gräskvalitet innanför och utanför markeringen så bör det rimligtvis vara jag som blir helt kollrig av tävlingssituationen. Enligt Malin så sökte Kira också kontakt när vi väl var på väg av banan, var det för att jag helt plötsligt var tyst och inte tjatade för att få hennes uppmärksamhet?

Sedan krävs det såklart massvis med träning i grunderna om vi ska kunna komma någon vart: raka sittande, front som faktiskt är framför mig och ja, bakdelskontroll. Oj vad vi kommer traggla på med klossen och klickern, så fort hennes imaginära valpar har fötts och flyttat hemifrån.

Att stånga sig blodig mot en vägg av hormoner

Det har varit ett uppehåll här i träningsdagboken, inte för att vi inte har tränat utan snarare för att vi har tränat så pass mycket att jag inte orkat skriva om det. Men efter kvällens träningspass är jag så pass irriterad att bloggtorkan härmed upphävs.

Jag och Kira har unde vintern/våren tränat rallylydnad. Det började med nybörjarkurs på hundens hus i januari och nu är vi inne på fortsättningskursen. Det är väldigt roligt, enligt både mig och hundskrållan, och hon är duktig. Jag är väldigt stolt över att hon är så pass följsam som hon är och att hon ändå vill jobba med mig. 

Men.

Lagom till andra nybörjartillfället så började hon sitt tredje löp och sedan dess är träningen som att försöka röra sig i sirap. Det är jättesvårt att få igång henne, att få någon slags energi i arbetet. Jag har försökt busa igång henne innan vi kör övningar och leka efteråt som belöning, men det är hopplöst. Om man känner Kira sedan tidigare, eller överhuvudtaget någon welsh så måste det här problemet låta bisarrt - och det är det också. Att vid träning behöva hetsa henne istället för det vanliga, vilket är att försöka dämpa, är helt enkelt konstigt och så jävla frustrerande. 

Jag känner att jag jobbar som en idiot för att få övningarna att fungera men likförbannat så sackar hon efter, har nosen i backen eller så ska hon fram och nosa på någon annan av kurshundarna. Jag tycker verkligen inte att jag förtjänar det här resultatet, för jag vet ju att hon kan. Jag vet hur det brukar vara att tränta med henne - jag har för tusan kunnat träna henne i en rastgård full av andra hundar och Kira har ändå fokuserat på mig. 

Jag antar att det beror på att hon är någonstans mitt emellan löp och skendräktighet. Att det är hormoner som gör henne dum i huvudet, jag menar, hormoner förvändlar väl oss alla till idioter. Men att veta det förändrar inte situationen nu och tar inte heller bort frustrationen. 

Särskillt inte med tanke på att vi har tävlingspremiär på söndag...

Ett stycke My Dog

I början på januari har jag de senaste tre åren besökt vad som i alla fall kallar sig för årets största hundevenemang, MyDog. 2009 var jag där för att drömma lite om att någon gång kunna skaffa en hund, 2010 var jag där för att försöka hitta en uppfödare och 2011 var jag där för att ställa ut vår fina Dagsländans Efraimsdotter. I år var det dags igen (:

På torsdagen ställde jag Kira för Andrew Brace från Storbritannien. Hon fick ett very good och blev placerad 3:a, men han verkade inte gilla Kira någevidare, så vitt jag kunde förstå från kritiken. Den del av kritiken som jag kunde förstå - alla ringsekreterare är inte jättebra på det där med att skriva läsligt :p

21 months. Good basic mpe (någon som vet vad det är?). Adequate head. A little hard in expression. Needs to develop in rib. Moderate angles. Needs to settle in topline with maturing. Moves close behind. Needs to tighten in front. Tailset a little low.

anki & jum-jum

barbro & lotten

Redan dagen efter var det dags för nästa utställning med Lilian Jonsson som domare. Egentligen hade jag gärna haft en dag emellan för att vila upp både henne och oss, men men.

Kira fick ett very good och blev placerad på 3:e plats. Den 3:e platsen berodde i och för sig mest på att vi bara var totalt 3 tikar i unghundsklassen :p Hon blev dock slagen av tiken som sedan blev BIR (Peldryns Onyx), så det känns helt okej ;) 

bästa handlern och kira

Mkt bra typ och storlek. Aningen mörka ögon. Halsskinn. Tillräckl. förbröst. Ngt kort i bröstkorgen. Lite lång i sitt kors. Bra lårbredd. Tillräcklig benstomme. Veka mellanhänder. Stupande kors som påverkar bakbenssteget. Kort i steget fram. Glad och lycklig. Välvisad. 

Jojo var jätteduktig som handler, så det vi är mest nöjda med i kritiken är "välvisad" (utöver att hon är en glad och lycklig hund, men det visste vi ju redan) (: Hon är verkligen outvecklad fortfarande, så inget att invända där, men det där med mörka ögon som något negativt är nytt. Andra domare brukar tycka att hennes ögon är så otroligt vackra, det får nästan alla Pias dagsländor höra... Överhuvudtaget så var inte dagsländorna jättepopulära under årets MyDog, samliga slutade med very good - vilket i och för sig inte alls är dåligt, men rött är ju en fin färg ;)

pernilla & cookie

Menmen, utställning är en bedömningssport och bara för att Kira inte var den vackraste welshen enligt domarna så ändrar det inte det faktum att vi tycker att hon är finast i världen ;) Dessutom är ju det allra bästa med utställningar att kunna umgås med andra welsh- och dagsländeägare och umgänge fick vi gott om (: Utöver trevliga hundmänniskor så finns det också så mycket att köpa. Vi köpte tuggben och hundgodis för resten av året såväl som ett nytt halsband och en utställningsbur som Kira inte kan rymma ur.

Eftermiddagen blev väldigt trevlig för den spenderade Kira och jag i rasklubbsmontern för WSSK. Kira älskade det för hon fick så mycket uppmärksamhet och jag älskade att jag kunde prata mig varm för världens bästa hundras med potentiella valpköpare. Vårt lilla hundskrälle är minst sagt skeptiskt när det kommer till barn, men nu när det fanns ett litet staket emellan henne och barnen så var hon hellugn och nosade glatt på alla. Mot slutet var hon så trött att ögonen nästan gick i kors, men hon var ändå tvungen att gå fram och vifta på svansen åt alla som ville klappa henne ;)

Efter en torsdag och fredag med så mycket aktivitet (och shopping!) så sov både jag och Kira jättegott resten av helgen. Nästa år vette tusan om vi kommer ställa två dagar, förmodligen inte med tanke på hur otroligt dyrt det är, men jag vill definitivt stå i rasmontern igen (: