En begränsning av friheten kan göra under för förhållanden

I och med vår flytt så har vi fått tillgång till en hundrastgård. Den är varken särskilt stor eller fin, men den ligger på ungefär 100 meters avstånd från vår port. Och det minimala avståndet innebär att jag kan släppa Kira i rastgården för att träna på varenda liten kissrunda vi tar.

Det är helt fantastiskt, eftersom det fina stängslet som inhägnar oss drastiskt minskar risken för utflykter på egen tass och det finns inget som dödar träningsglädjen som att halvvägs bli avbruten av att Kira bara ska jaga liiiite hare... Dessutom är det inte lika mycket av ett projekt att åka till en rymningsfri plats för att träna, så nu blir det massvis med korta träningsstunder, varje dag. Vem vet, någon gång kanske till och med inkallningen trillar på plats (:

Senaste tiden har vi jobbat väldigt mycket med pipan, för att få in inkallning och sitt på signal, framförallt att långt pip betyder sitt oavsett vad jag gör, och att flera korta pip betyder hit oavsett vad hon gör ;) Det har gått jättebra, med rätt belöning så fattar hon fort, och i nuläget verkar rätt belöning vara grisen.

Oh, denna gris. Det är en hysterisk liten pipgris som hon älskar, förmodligen mer än hon älskar mig, jojo och märgben tillsammans. Hon vill helst bära omkring den på alla promenader och att busa med den är grymt najs. Alltså, så fort hon kommer på inkallning så blir det bus med grisen, och numera kommer hon som ett skott.

Så vi tycker om denna hundrastgård och de framsteg som den ger oss, synd bara att våra grannar inte verkar vara riktigt lika förtjusta. För när vi tränar fylls luften av pipande både från mig och grisen. Och kort efter första pipet ekar sedan dunsarna av att grannarna stänger sina fönster.