Den senaste tiden har
träningsenergin varit minst sagt minimal. Med mycket annat som tar upp
både mina och jojos tankar så har Kira fått busa, gosa, promenera i
skogen och i stan - men aktivering av huvudet har det varit ont om. Och
det märks, herre gud vad det märks!
Efter kanske en vecka utan nästan någon träning
(utom agilityn) slog det över. Kira hittade saker på golv, diskbänk,
soptunna - överallt! Pennor, linjaler, tejprullar, papperstussar; allt
detta letade hon reda på och tuggade sönder till oigenkännlighet, för
att sedan sprida bitarna över lägenheten.
Eftersom vi har haft en hund som i princip aldrig
hittat på något bus så var det här en helt ny erfarenhet. Det tog två
dagar av monsterbeteende innan jag (tröga matte!) fattade att hon ville
träna! Kira visade att hon minsann ville tänka och om vi inte utmanade
henne så hittade hon på saker själv.
Nu har vi skärpt till oss, det krävs så lite för att
hon ska bli en harmonisk hund igen. Några korta träningspass varje dag
gör att hon slutar med skattletandet och nu har hon hållit sig till sina
tuggben istället för våra sockar. Det är rätt fascinerande att se hur
viktig tankearbetet är för henne, det har vi ju vetat länge egentligen,
men att se det så tydligt demonstrerat är lite tufft...
För att få bättring även när livet kommer i vägen
tror jag att jag ska börja planera lite mer. Så att jag redan i förväg
vet vad och hur jag vill öva, istället för att bara hitta på under
tiden. Men tiden till träning måste Kira få - det är ju trots allt inte
hennes fel att vi gått och köpt oss ett renoveringsobjekt (:
No comments:
Post a Comment