Skallgång

I ett hus med tio welshar händer det lätt att någon av dem känner att de måste varna tvåbentingarna lite och skäller därför till lite mitt i natten. Då måste såklart någon annan hjälpa till och skäller lite den också. Och så en tredje. Och så den första igen. Och en fjärde. Och så vidare tills de äntligen har uppnått vad de vill - ett vaket hus som är extremt upplysta om att... något lät?

Sova kan man göra hemma... :p

Med lite tur så håller sig både hunden och bilen glada hela vägen

Väskorna är packade (och som vanligt är de hundrelaterade grejerna i majoritet), Dagny (bilen alltså) är påväg att bli tankad och däcken är balanserade - vi är redo för roadtrip till Norrtälje.

Denna valborg ska jag och Kira alltså inte spendera på det sätt som är traditionsenligt (alltså sitta i en park och dricka alkohol från tidig morgon till tidig morgon) utan vi ska iväg till skogen på jaktinternat med welsh springer spanielklubben. Det ska bli väldigt spännande, framför allt att se hur Kira gillar bilresan. För en hund som inte riktigt gillar att åka bil kan en 5,5 timmars färd bli minst sagt dryg, så vi har gjort vårt bästa för att hon ska trivas. Dagny har blivit utrustad med nya tonade rutor (solarplexius som satt på plats efter 10 minter - bra saker!), dap, kyldyna, spillfri vattenskål, märgben samt en liten fläkt för bästa komfort. Det vore då sjutsingen om det inte iallafall blir bättre.

Finns bara ett sätt att ta reda på det - mot Norrtäljeskogen!

Allt hon behöver göra är meditera på saken

Hon är inte bara händig, hon är teknisk också

Är det säkert att det inte är juli ute?

Efter en mycket trevligt eftermiddag i slottsskogen tillsammans med ungefär halva göteborgs befolkning har matte, matte och hund däckat i varsitt hörn. Man blir trött av sol, kubb, grillning, musik och umgänge. Och eftersom det var varmt och ont om skugga gjorde vi vårt bästa för att kyla ner Kira med en fuktig sjal som satt kvar i ungefär tretton sekunder.

en liten ökenråtta?

man tar den skugga man får

Jag älskar det faktum att Kira är en hund man kan ta med sig överallt - bara hon får vara med så är hon nöjd med livet. Hon lugnar ner sig ganska fort i de flesta miljöer och hon är snäll mot precis alla hon träffar (det har konstaterats att hon är extremt slösaktig med sin kärlek - du ger mig uppmärksamhet! jag älskar dig!!). Tidigare har hon tyckt att barn är en ganska läskig art, kanske för att de rör sig så speciellt (snabbt, ryckigt och oberäkneligt), för att inte tala om hur de låter :p Men på våra utflykter träffar hon på massvis med barn som nästan alla vill klappa på henne, så nu börjar hon förstå sig på de där korta varelserna. Särskilt duktig är hon med de barn som är i 2-års åldern - hon sitter still och låter barnen klappa, medan hon nosar lite försiktigt. Hon verkar förstå att de är valpar som man måste ta det lugnt med (:

Just eftersom att hon hänger med överallt måste vi verkligen se till att hålla igång hennes ensamhetsträning, för hon är nästan aldrig själv annars. Jag misstänker att det är ett lyxproblem (:

Vår lilla hund får stå ut med ganska mycket

Glad påsk förresten! Eftersom vi försöker spara in pengar till den stora bilsemestern i sommar så kunde vi inte köpa något påskris och enligt jojo så är det i det närmaste en dödssynd att plocka ris från träd som man inte själv äger. Men de fina fjädrarna fanns ju redan hemma, alltså tager man vad man haver (:

Kira trodde att det var en ny fin leksak och blev därför mycket förvånad när jag tog bort dem från henne, hon ville ju äta fjädrar!

"matte, du är en kass fotograf"

Våraktiviteter

Det där med vår alltså, det är bra grejer! Äntligen kan vi vara utomhus utan att jojo klagar över förfrysningsskador (själv är jag en välisolerad norrlänning, så jag klarar kylan bättre än hon ;)).

Förra helgen var vi till Sisjön med sällskap söderifrån och grillade korv i solnedgången. Det var väldans mysigt, även om Kira nog inte uppskattade mysfaktorn lika mycket som allt det som fanns att lukta och titta på. Precis när vi började packa ihop hittade hon lekkamrater. Jag trodde först att det hade slagit över helt i huvudet på henne, eftersom hon stod i "busställning" (tyngden på armbågarna och rumpan i vädret) och gjorde utfall mot en stor gren. Det såg ut som att hon försökte få grenen att leka med henne, vilket inte riktigt är ett normalt beteende. När jag undersökte saken närmare så insåg jag att hon hade hittat två paddor som... lekte med varandra just då och inte alls verkade uppskatta hennes sällskap...

foto av Lars som inte bara har tuff kamerautrustning, han har tuffa fotoskills också 

Vi lade också årets första ordentliga blodspår, som dessutom var jojos första. Ur min synvinkel så var de jätteduktiga bägge två, men tydligen så fuskade Kira lite. När hon kom fram till ett snårigt och buskigt ställe så släppte hon spåret och gick bredvid den jobbiga biten, vädrade sedan för att hitta tillbaka igen. Vi ska jobba mer på det där med viltspår, men hon hittade ändå klöven trots att spåret hade legat i en timme och det fanns störningsmoment i form av en skjutbana i närheten.

redo för nosarbete

Efter viltspåret åkte vi vidare till Elisabet, Iris och Vally för ännu mer grillning. Där släppte vi lös henne på (den inhägnade) fotbollsplanen så att hon kunde springa fritt, något som definitivt uppskattas. Det finns så mycket fart i den hunden! Kira försökte få igång lek med Vally också, men hon börjar inse att det inte riktigt är någon idé. Den där Vally bara bossar över henne, vilket är rätt och riktigt, för när man är en 14-årig taxdam så förtjänar man respekt från ouppfostrade spolingar som Kira (:

Senare på kvällen så kunde hon lägga sig och sova, trots Vally - woop! 

All den aktiviteten på en enda helg var egentligen alldeles för mycket för en liten hund, och det märktes. Det blev så fullt i huvudet att all kunskap som hon egentligen har om hur man ska bete sig pressades ut genom öronen. Att gå med henne i koppel var en lögn och så fort hon fick chansen så stack hon ifrån oss - harjakt is the shizzle! Efter några lugna dagar skakades saker och ting på plats igen, men sin frihet får hon nog inte igen förän sin 2-års dag (tydligen blir aaaallt bättre så fort de fyller 2). Så nu kan alla harar få pusta ut ett tag (:

Den norrländska domaren ger... 7,8 poäng!

En av Kiras favoritlekar är "du kan inte ta mig". Den innebär att Kira vid första bästa tillfälle, tillexempel när vi tränar, sticker ifrån den matte hon är med. Hon springer då till innergården bredvid och rusar där runt bland buskar och rabatter, med en blick över alxeln då och då, för att helst provocera den dumpade matten till att jaga efter. Även om provokationen inte fungerar så fortgår leken, trots att hundföraren bara går efter har Kira ytterst roligt.

Leken går alltså ut på att Kira ska hålla sig på precis så långt avstånd att förföljaren aldrig når att trama på linan (som vid lösgående knäpps fast i en sele på hunden för att ge hundföraren en känsla av falsk trygghet). Poäng (skala 1-10) till hunden bedöms utefter hur lång tid hon är lös och hur irriterad hon gör sin matte.

Kira börjar bli alldeles för duktig på den leken.

Vägen mot de symetriska armarna II

När vi nu promenerade med Kira så drog alltså inte hela tiden, men det var ett evigt stoppande och hela tiden när kopplet var sträckt. Men så började det bli varmare, ljusare och träningsenergin var på topp - då började etapp 2.

Nu började jag låta henne gå ut i hela kopplets längd. Alltså, när Kira tappade positionen och gick före så stannade jag, men lät kopplet löpa. Jag tänkte att hon på det sättet kanske kunde koppla (no pun intended) att det var mig och inte det där snöret hon skulle vara uppmärksam på. Och tänka sig, det fungerade! Kira lärde sig stanna innan kopplet sträcktes och mina armar började sakta närma sig sin normala, symetriska längd igen.

Förövrigt så har Kira en lite rolig dans när hon har något ruskigt intressant som hon vill till. Hon går för långt ifrån mig, jag stannar och då stannar hon och tittar på mig, inser jaha, jag måste tillbaka och backar två steg - tittar på mig och är beredd att gå framåt, nähä, räckte inte det? tar två steg till - nu då? nähä.. backar två steg till – nu måste det gå, ser du inte matte, ser du inte hur roligt det är där framme?! backar två steg till – men seriöst, måste jag hela vägen till din sida den här gången också?! så ställer sig hon tillslut vid min sida och är så till sig att hon inte vet vart hon ska ta vägen när vi äntligen går framåt – och så börjar det i regel om igen…

Den senaste etappen vi håller på med just nu och den innehåller tempoväxlingar (det låter som att jag tränar en häst…). Kira klistrade ett fånleendet på mitt ansikte när jag kunde öka och sakta tempot utan att hon tappade sin plats bredvid min sida – yey! Detta trots att hon inte var särskilt fokuserad på mig, hon tittade sig runt omkring, men det fanns någonstans i bakhuvudet på henne att matte ska man vara nära.  

Vi kommer alltså någon vart, det gör vi, saker blir bättre. Nu ska vi bara lära oss att få allt detta att fungera med störningar, för den där lagom långa högerarmen som jag har sträcks ut igen så fort hon ser en annan hund, en fågel eller hare, ett barn, en barnvagn, en gubbe med kryckor, en spännande plätt med gräs – eller när vi är på väg till hundens hus (en av världens bästa platser enligt Kira, för där är det alltid skoj!)

Som sagt – hon går bättre, men det är en bit kvar.

Vägen mot de symetriska armarna I

Det där jag sa för ett tag sedan, att hon numera kan gå fint i koppel var något av en sanning med modifikation. Hon kan numera gå mycket finare i koppel än vad hon kunde tidigare :p

Vi har tagit koppelträningen lite i etapper. Fram till att hon var ungefär 9 månader var hon rätt så hopplös att promenera med, för vi hade nästan gett upp det. Hon hade en extrem besatthet av att vara först och det var verkligen inte kul att gå ut med henne. Men i december fick jag ett litet psykbryt och det i kombination med ett ryck av oanad träningsenergi ledde till att jag faktiskt tog tag i det.

Det var när två saker föll på plats i mitt huvud som det började fungera. Till att börja med så var jag tvungen att ge upp det där med att träna bort draget i kopplet, istället tränade jag in rätt position – vid vänster sida. För det andra är inte belöning för Kira lika med godis, lek eller klapp, utan den bästa belöning är det hon vill ha i just det tillfället. När vi var ute och promenerade ville hon mest av allt gå framåt = superbelöningen orvar, eller nosa = bra belöning men inte riktigt som superbelöningen orvar.

Så under en promenad började vi öva, hon fick bara gå framåt när hon var i rätt position, annars så stod vi still. Om Kira började belöna sig själv genom att nosa när jag stod still backade jag långsamt och segdrog i kopplet. När hon var rätt placerad fick hon beröm och så gick vi framåt. Den första övningspromenaden tog ungefär hundra miljarder år att ta sig igenom och innebar tusen stopp, men den gjorde galet stor skillnad. Hon drog inte konstant! Hon förstod att vänster sida, det var grejen! En promenad innebar inte längre en konstant töjning av armarna (man ser konstig ut när ena armen är 1 dm längre än den andra)!

Egentligen har vi ju vetat hur vi ska träna det här hela tiden, såväl uppfödar-Pia som kursinstruktörer på hundens hus har ju gett oss verktygen. Det var bara tvunget att klicka i mitt huvud och dessutom mogna lite i Kiras, misstänker jag. Efter det handlade det mest om att vara konsekvent, vilket vi är lite för dåliga på att vara. När det är -15 och snöstorm är det inte så lätt att hålla på sina principer…

Utan bibliotek vore jag ruinerad

Som research inför vår bilsemester var jag på biblioteket igår och tänkte bara titta lite på hundhyllan, slutade med att ryggsäcken bidde full av böcker. Bland annat Lyckliga, lydiga hundar av Anders Hallgren, en klassiker som handlar om "mjuk" hundträning grundad på positiv förstärkning istället för bestraffning och tvång, som tydligen var rätt unik när den kom första gången på 70-talet. Nu när jag läste den kändes den mest som en upprepning av allt som jag redan hört på kurser/läst i böcker eller bloggar/tänkt själv - och hur bra är inte det? Att den allmänna uppfattningen inom hunduppfostran har förflyttats såpass att mjuk uppfostran nu ändå är standard.

Tittade också i en rätt gammal bok om apporteringsträning som snabbt åkte tillbaka i hyllan igen, den hade verkligen inget med mjuk hundträning att göra. Hittade en annan bok inriktad mot fågelhundar som fick åka med hem för vidare bläddring, för där ingick det inte att vrida om hundens öra för att uppmuntra till att hålla apporten... I lyckliga, lydiga hundar stod det bland annat att man bör göra klart för sig själv vilket sorts träning jag vill pyssla med och för mig är självklart utan att jag funderat över det något vidare. Om jag inte klarar av att träna upp Kira till att apportera med glädje, utan att behöva göra henne illa - då får vi väl låta bli att apportera då. Det är inte som att det finns ont om andra roliga hundaktiviteter: agility, viltspår, treibball, freestyle (:

Nu är jag mitt i Kontaktkontraktet av Eva Bodfäldt som har flera saker som jag försöker sätta på post-it-lappar i huvudet, det mesta handlar såklart om att tänka på hur jag beter mig i olika situationer med Kira... Dessvärre är det den gamla versionen, men den nya är reserverad och på väg mot ett bibliotek nära mig - tillsammans med sjuttontusen andra intressanta böcker (:

Det dumma är att precis som welshen har jag ganska lätt att gå upp i stress. Jag försöker öva mig själv att se alla dessa övningar som tips och förslag, inte saker man måste göra/borde ha gjort för längesedan för att vara en bra matte ;) Jag tror att det jag behöver är en lite mer strukturerad träningsplan med mål - som innehåller allt det där roliga också. Men just nu koncentrerar jag mig bara på att hundskruttans tass ska bli hel igen och att hon ska bli av med sin energi på ett tassvänligt sätt, utan att riva hela lägenheten...

Usch för killbaciller!

Oh älskade solsken, lämna oss aldrig!

Jag passade på att dra med lite pinnar och hinder till hundrastgården för att öva lite (på en plats där hon inte kan försvinna efter harar). För ovanlighetens skull fanns det sällskap där, en 14 måndader dobermanhane och en lite mindre svart (labrador?)tik. För första gången var vår ganska trygga Kira lite skrajsen i ett hundmöte! I vanliga fall brukar hon vara helt hysteriskt ivrig i att söka kontakt och visa hur snäll hon är, för att sedan glatt busa på. Men den här dobermannen tyckte hon allt var lite äcklig... Han var så stor och svart! Och så betedde han sig som en typiskt klumpig tonårskille som inte riktigt fått koll på hur man styr sin egen kropp, eller för den delen hur man uppvaktar en söt tjej. Dessutom, ve och fasa, var han snabbare än hon!

Jag har aldrig varit med om sådan klistrighet från Kira, det var trots allt säkrast att vara nära matte, i alla fall i början. Efter en stund så såg man på henne att hon verkligen ville vara med att leka, men hur tusan leker man med en sådan där kluns? Dessutom hade han konstiga (klippta) öron och ingen (kuperad) svans, så det måste varit lite extra problem med språket - lost in translation? ;)

Det kanske var för att den där hanen var lite läskig, men trots de andra hundarna så gick det jättefint att träna agility med henne. Hon hade inga tendenser alls på att sticka, ville bara få korven i slutet på slalomen (: Till och med när de första hundarna åkt hem och vi istället fick sällskap av en liten, vit trasselvovve som hon busade med på allra bästa sätt, valde hon mig och hindrena när jag ropade. Vi blandade lite slalom, dubbla hinder, snurra, slappa, svimma och pauser - allt för att hon inte ska hinna bli uttråkad. Konceptet fungerar hittills, svansen viftar, ögonen lyser "händer det något nytt nu matte?".

filten betyder ligg, var den än är

Galen i uppmärksamhet, inte bollar

Idag har vi inte gjort särskilt mycket vettig alls, istället var vi och tittade på när jojo spelade fotboll - vi kan kalla det för miljöträning? (:

Min stora skräck inför denna match var att Kira skulle få för sig att hon också ville springa med och jaga den där bollen. Jag hade tagit med mig det tunga artilleriet i form av köttbullar, favoritleksak, goda ben och en sele (utifall att hon skulle försöka krypa ur sitt halsband). Till min förvåning brydde hon sig inte alls om de där människorna som sprang omkring och skrek på planen, för vi hade sällskap som hon kunde attackpussa och busa med (:

elisabet, kira och iris

Jag tror nog att det hjälpte att Kira inte riktigt fattade att matte var en av de där som sprang, för då hade hon nog varit mycket mer uppmärksam. Nu satt hon istället (stundtals) ganska fint bredvid oss och tuggade på ben.

Medan vi sedan väntade på att jojo skulle duscha passade jag på att öva henne på att ta det ligga ner i bagageutrymmet. Hon har aldrig varit förtjust i att åka bil, när hon var liten var hon åksjuk, men det var ändå okej för då fick hon sitta på golvet i framsätet. Sedan vi skaffat oss en egen bil med galler till bagaget har hon åkt där och inte alls varit glad i det, snarare darrig som ett asplöv. Nu på det senaste har hon lugnat sig, men hon vägrar fortfarande lägga sig ner så inför vår stundande tripp till Norrtälje över valborg och den planerade bilsemestern i sommar är det dags att öva.

Började med att jag satt i bagaget med henne och matade godis så fort hon låg ner. Eftersom hon var stressad över att jojo tillfälligt försvunnit kändes det som en riktig vinst när hon faktiskt låg ner och superpustade - avslappning! När jojo kom fick hon inte hälsa innan hon låg ner igen och till sist förflyttade jag mig stegvis ur bagaget, medan hon låg kvar. På 5-10 minuter fick jag henne från konstant stressad i bagaget till att faktiskt vilja ligga ner, hon fattar snabbt ibland (: Nu är det bara att fortsätta så att hon förstår att små hundar bör slappna av när man åker bil...

Fast i träsket som kallas hund

Dagens förmiddag har spenderats på ett hårt betonggolv i en kall sporthall i Bohus, istället för i det underbara solskenet. Det är då man vet att det har gått lite åt skogen med prioriteringarna.

Men det var ju utställning och även om vi inte kunde ställa Kira (hon är dopad) så tänkte jag heja fram alla andra dagsländor till vinst. Det gick sådär... Som tur var kom mormor Lovis in i ringen i veteranklass och visade domaren hur en riktigt fin welsh ska se ut och tog hem dagens enda excellent. Bara att konstatera att det inte var rätt dag, rätt domare, rätt universum. Men enligt principen med parallella universum finns det en plats där alla dagsländor gick hem med varsitt rött band och förhoppningsvis är det vad som kommer hända imorgon! Vem vet, chanserna kanske ökar i och med att jag inte är där och försöker heja...

pia & mynta, barbro & lotten, nina & smilla

pernilla & cookie, pia & lovis, en hink med leksugna dagsländor

Jag är fortfarande en rookie inom utställningsvärlden, Kira är den första hunden som överhuvudtaget ställts mer än en gång, men jag tycker ändå att bedömningarna är lite skumma ibland. Alla Kiras kullsystrar ställdes i juniorklass, ändå är det som att domaren inte dömer med en junior som mall utan en vuxen hund. Alltså vinner den som mest ser ut som en färdigvuxen hund och man kan få kritik som "för lite päls" och "behöver växa till sig". Ja, det är väl klart att hundarna i juniorklass behöver växa till sig - de är för tusan max 18 månader!

Hursomhelst så var det väldigt trevligt och Kiras systrar, halvsystrar, halvbröder och mormor var fantastiskt snygga (även om Kira såklart är bäst  ;)).

I en tjuvmage ryms det mycket korv

Förövrigt så har vi en tjuv eller möjligtvis ett hungrigt spöke i lägenheten. Inför agilityn hade jag gjort i ordning lite köttbullar och korv i små bitar som låg på diskbänken i väntan på att sättas i en burk för transport. Sedan gick jag och åt middag, med Kira liggandes bredvid mig. När jag kom ut i köket var fanns det bara några få korvbitar kvar. DUN-DUN-DUUUUN! (dramatisk musik)

Eftersom jag är rätt förvirrad av mig letade jag en stund, men ingen burk fanns att hitta, så jag hade inte förpackat godsakerna. Och det fanns lite korv kvar på bänken, så var det inga tvivel om att jag faktiskt skurit upp det.

Sååå... Antingen har en tjuv tagit sig upp på diskbänken i samma stund som jag lämnade köket och ätit upp all korv på tre sekunder för att sedan joina mig i kontoret, eller så kanske vi har en zuul i kylskåpet.

I solen blir de små guldstjärnorna extra glittriga

Jag läste i WelshNytt där matten till årets Allroundwelsh pratade om hur hon tränade sin hund och precis som hon (och många andra welshägare antar jag) har jag märkt att det inte fungerar att nöta in moment genom att upprepa dem flera gånger i rad. Första gången är rolig, andra och tredje också, men efter ett tag så börjar Kira undra om jag har hakat upp mig och ser alltså till att själv hitta på något roligt att göra. Inte allt för sällan innebär det att jaga harar...

Så idag testade jag köra tre trick gånger tre - slalomingångar, snurra och svimma (alltså ligga på sida) och varvade med att busa, gosa och tugga lite på en pinne (hon, inte jag). Trots att hon var rörelsehindrad av skon, vi var utomhus där det blåste och folk gick förbi hade hon jättefint fokus på mig - yey! Och när hon efter en stunds tråkpaus gick bort och nosade någon annanstans var hon nästan direkt vid min sida när jag ville börja igen - yey! Dessutom fick vi till några supersnygga slalomingångar då jag inte behövde visa in henne alls - yey!

Guldstjärna!

Agilitytorsdag med aha-upplevelse

Efter Den Blodiga Kloincidenten i Trappuppgången har vi haft en otroligt lugn och tråkig vecka. Vilket nog var välbehövligt för både henne och mig, egentligen. Luften gick lite ur mig när hundskrället gick och skadade sig så att jag inte kunde öva på det jag hade planerat. Så hon fick sig en avstressningsvecka och jag fick tid att få leta motivation, och igår kom den tillbaka.

Vi var på agilitykurs på hundens hus med Kiras syskon, halvsyskon och uppfödar-Pia som instruktör - och det är så jäklarns roligt att det är nog omöjligt att inte få tillbaka hundträningslusten (: Även Kira hade galet roligt, med allt vett utfluget genom öronen... Alltså, hon har trivts ganska bra med att ha en lugn vecka, det har mest varit typ "jaha, ska vi ligga i soffan? det är okej, men då måste du klia mig på magen" och så har hon varit ganska nöjd med livet. Men igår så såg man all den energi som hon ackumulerat.

Hon och jag skulle börja med att öva slalom, men istället så rusade hon till tunneln och sprang igenom den. Tillbaka till slalomen, men återigen så drogs hon till tunneln och sprang igenom den fram och tillbaka, fram och tillbaka - jag tror att hon har hittat sin favorit. I det läget är det rätt skönt att le och sucka åt knashunden istället för att bli irriterad. Jag hoppas bara att resten av kursdeltagarna har tålamod med oss... :p

Eftersom hon fortfarande har trasig tass så blev det inte så jättemycket övat för oss två, men det var väldigt kul att titta på när de andra handlar sina hundar och vilken skillnad handlerns agerande gör för hunden. Bara att lyckas släppa hunden för ett hinder i exakt rätt tillfälle gör jättestor skillnad för hur hunden tar dem, men det är svårt! När hunden tittar höger-vänster-på en annan hund-på hindret-i taket-händer det något ute? så är det inte helt lätt att träffa in den millisekund då de har fokus framåt. Men när det blev rätt så gjorde det att en hund som tidigare varit rätt omotiverad och tyckt att "jaja, jag kan väl hoppa om du nu så gärna vill det" helt plötsligt flög över hindrena. Även om jag hela tiden vetat att om min och Kiras träning inte fungerar så är det med största sannolikhet mitt fel, så är det ändå en aha-upplevelse att se det så tydligt - när matte/husse gör rätt, gör hunden rätt (och när matte har roligt har hunden roligt). Så därav motivationen - nu vill jag komma igång med träningen så att jag kan lära mig hur jag ska göra för att Kira ska göra rätt och ha så roligt som möjligt under tiden!

En annan motivationshöjare är att hon trots spattigheten får en guldstjärna för gårdagen. Medan vi var i paus så passade jag på att göra lite småövningar för att hon skulle fatta att det var vi två som skulle jobba ihop. Bara lite enkla sitt, ligg, surikat, snurra och så vidare, men det som var roligt var att hon hade sånt enormt fokus på mig. Detta trots att det var 5 andra welshar i lokalen som sprang runt, samt tillhörande mattar/husse som peppade och hejade på. En liten grej kan tyckas, men andra hundar är det värsta störningsmomentet som finns och det var en sådan enorm skillnad från när vi tidigare har gått kurs (då matte inte alls varit intressant).

Så nu ska vi ut i solen och öva lite slalomingångar (:

Gulligheten väger nästan upp att det tog en halvtimme att bandagera en tass

Igår kväll upptäckte jag att hundskrället låg och slickade på sin trasiga tass, visserligen utanpå sockan, men så pass att jag blev tvungen att rengöra det hela. Inte roligt för någon av oss, Kira ville inte alls vara med utan kämpade emot – gjorde ju ont. När det tillslut var klart satt jag och kliade på henne en stund för att visa att jag faktiskt kan vara snäll istället för att bara göra henne illa. Då började hon tvätta min fot, liksom för att säga att det är okej, vi är fortfarande vänner (:

Alternativt att jag borde tvätta fötterna oftare.

Om man skulle grilla sig lite hare på balkongen kanske?

Innan Den Blodiga Kloincidenten i Trappuppgången fick vi bevisat att bara för att något har fungerat superbra en gång så betyder det inte att det kommer gå fler gånger. Vi tänkte köra lite slalomingångar och dubbelhopp på innergården. Kira gjorde mycket riktigt några slalomingångar, men istället för att hoppa så stack hon in bland buskarna och jagade hare. Skallen av lycka när hon hittade haren var definitivt något extra. Sen kan man ju undra vad för jakthund det kommer bli av henne med tanke på att hon sprang omkring och letade i samma hörn av gården trots att haren stuckit långt bort för längesedan, utan att hon märkte det...

Efter en alldels för lång stund så lyckades vi få tag på henne och skulle bara köra ett hopp så att hon skulle fatta att hinder betyder hoppa, inte sticka och jaga. Och den här gången hoppade hon, men istället för att ta två steg fram till skålen för gotta så belönade hon sig själv genom att tvärvända i samma sekund som tassarna nuddade marken och in bland buskarna igen.

Så istället för en trevlig agilityträning hade vi en tokig hund som rände runt på gården, hela tiden på lagom avstånd till oss, medan grannarna samlades på sina balkonger för att titta på showen. Det dumma är att i det läget så vill jag inte ropa på henne och försöka fånga henne, för det gör ju bara det hela ännu roligare, men... Med alla grannar på första parkett så känner man pressen att liksom visa att man faktiskt försöker få tag på skrället och inte låter henne springa fritt. Så för grannarnas skull tjatar vi sönder våra inkallningskommandon, som inte fungerar särskilt bra ens från början - så onödigt! Grannarna har ju faktiskt inget med vår hunduppfostran att göra...

Aja, det är inte som att jag inte visste vad jag gav mig in på, jag vet att när man utökar familjen med en welsh bör man utöka sin egen humor också (: Och det gick ju bra, vi till tag på henne och gick in, annars hade ju Den Blodiga Kloincidenten i Trappuppgången aldrig skett...

OOTD - outfit of the day

Onsdag: svart vetflex med dödskallar - 29 kr, apoteket

"du tänker inte ta mitt ben va?"

Torsdag: tratt - 50 kr, veterinären

en ledsen parabolantenn

Lördag: röd strumpa - h&m

             svart vetflex med dödskallar - 25 kr, apoteket

"måste du verkligen dokumentera mitt elände?"

När en dörr stängs så försöker man öpppna en annan

Vår lilla skrutt verkar vara en smula otursförföljd för tillfället. Sen hjälper det inte att man kombinerar den oturen med en dålig impulskontroll för då händer det att man kan försöka sig på att springa ut genom stängda dörrar.

I onsdags så spenderade hon en bra stund på innergården jagades efter en hare medan vi jagade efter henne. Harjakt är ju bland det bästa man kan göra enligt Kira, så hon var inte alls nöjd när vi fångat henne och släppte lös henne i trappupptången för att gå in. Haren fanns ju kvar där ute! Planen blev alltså rusa ut igen genom den andra ytterdörren som leder ut till innergården och hararnas förlovade land. Enda problemet var att dörren var stängd. Hon gjorde ett superryck och kastade hela tyngden mot dörren, så att den faktiskt öppnades lite. Men sen föll den igen och klämde hennes tass.

(Jupp, jag är medveten om att hon nog inte är den smartaste valpen i kullen... Men enligt uppfödar-Pia är det bara en welsh som får för sig att göra något sådant, så hon kanske inte är så långt under welshars intelligenskurva ändå ;))

Med en klo för lite och alldeles för mycket blod på utsidan fick hon sitta i badkaret med jojo medan jag ringde veterinärer. Självklart var detta tvunget att ske den dag då husdjurshälsan inte har öppet sent och personen jag pratade med på blå stjärnan var definitivt inte till någon hjälp. Till sist så kom vi fram till att det inte fanns så mycket att göra då, utan vi bandagerade så gott det gick.

Dagen efter var det vi som inte riktigt tänkte efter. Hon fick frukost innan jag fick tag på veterinären och när jag pratade med dem så upplyste de mig att de kanske skulle vara tvungna att söva henne för att plocka bort eventuella rester av klokapseln. Det går inte att söva med mat i magen på hunden, så alltihop blev skjutet på tills fredagen.

Idag har vi alltså varit in på husdjurshälsan igen. Och även om det är trevligt så är det inte ett gott tecken att de känner igen och vet vad Kira heter... Som tur var så behövde hon inte sövas, men en spruta lugnande blev det för att hon skulle låta veterinären gräva runt i såret med en tång - ganska så förståeligt. Hela klon hade åkt bort det blev bara en omläggning och så en spruta för att väcka henne igen. Det första som vaknade var den viftande svansen. Sen misslyckades hon med att hålla upp huvudet så hon dök med nosen i golvet, jag var tvungen att rätta till det så att hon skulle få luft ;)

en drogad sparris

Nu är det bara för henne att läka tassen med hjälp av antibiotika, smärtstillande och andra sårvårdsprodukter för 900 kr. Exklusive veterinärkostnad. Det finns de som tycker att det är dyrt att köpa hunden - hahahaha, jag skrattar er rakt upp i ansiktet! Men huvudsaken är ju att vår lilla gris mår bra och är glad, trots sitt röda tassbandage (: