Vissa dagar är lättare att vakna till än andra

Jag är inte en morgonmänniska, jag är snarare allt annat än en morgonmänniska. Jag snoozar nästan alltid tills jag blivit försenad och jag är inte kontaktbar förrän minst två timmar efter att jag stigit upp ur sängen. Men den 16 maj 2010 studsade jag upp så fort klockan ringde och kunde inte förstå att jojo snoozade - vi skulle ju äntligen hämta hem vår Kira (:

När jag väl fått upp jojo ur sängen och vi tagit oss ut till Orust var alla sex (lilla Smilla hade redan flyttat hem till Vara) valpar ute på en förmiddagsrastning. Det var helt omöjligt att inte bli förtrollad av hur otroligt söta de var! Om en valp hittade ett spännande hål var genast två till där och försökte få ner huvudet i hålet de med.

ett... två... tre!

När mamma Maja kom ut hon också hade hon genast sex valpar under magen, som hon nästan trampade på för att komma undan - jag tror att hon började bli less deras vassa valptänder ;)

"nä, asså, nu räcker det! var är er pappa? han lovade att han skulle ta ansvar!"

Sedan blev allesammans invallade på altanen istället, så att det skulle finnas en chans att hålla ordning på dem. För om man sätter ner sex stycken valpar på samma plats sticker de snabbt iväg i sex olika riktningar :p Men det var ingen orsak till att sluta busa som tokar (:

trappsteg är väldig höga när man är väldigt liten

diskborstar kittlar dödsskönt i tänderna

snabbare än vinden!

Efter en stund gick vi in för att skriva på papper, gå igenom avtal och titta på en "instruktionsbok" över hur Kira fungerade, medan valparna korvade ihop sig och somnade.

små sötnosar ^^

 ill slut blev det dags för oss att ta vår nya familjemedlem och åka hem till Göteborg igen. Jag hade paxat att slippa köra så att jag skulle få hålla henne i famnen hela vägen hem. Det jag inte hade räknat med var att inte bara var hon stressad och konfunderad över att lämna sin mamma och sina syskon, hon var dessutom åksjuk - hon dreglade som en tok! Det där med bilåkning var inte alls populärt, när vi var framme riktigt såg man hur glad hon var över att ha fast mark under tassarna ;)

Väl i lägenheten nosade hon runt lite i köket och sovrummet, men föga förvånande så var hon en smula.. spak, så det var skönt att det fanns en filt som luktade hemma. Sedan dröjde det bara till dagen efter innan hon började finna sig i sin nya hemsituation och busa igen (:

lite förvirrad, men det gick över fort (:

bävern är fortfarande en favorit

 

Så idag är alltså vårt 1-års jubileum, ett helt år tillsammans med en hund som fått heta "jäkla huggtandade monster" och "uppmärksamhetssökande marodör" såväl som "sötaste lilla grisen" och "världens bästa älsklingsgnu" (det är sällan Kira kallas för det hon är - en hund ;)) Men om det är något som har upprepats många gånger i detta hushåll under året så är det nog att hon är de bästa pengar vi någonsin spenderat.

Dessutom har vi ofta undrat vad vi egentligen skulle göra utan henne - för med de där huggtänderna äter hon upp all vår fritid. Och det är sant att vi förmodligen skulle ha en mer välstädad soffa, mer flexibilitet och fler sovmornar. Men vad är väl det mot en welsh som gosar in sig bredvid dig i soffan om kvällarna, snarkar i ditt öra om nätterna, väcker dig med pussar på morgonen och följer dig på vilket äventyr som helst på dagen?