Det är mattigt att fela

Jag är så less, irriterad och besviken - på mig själv.

När jag startade upp den här bloggen så var ju poängen att jag skulle kunna gå tillbaka och se på guldstjärnorna, liksom för att komma ihåg att Kira är fantastisk och att träningen går framåt - även om utvecklingen är allt annat än spikrak. Igår hade jag verkligen behövt lite hjälp för att minnas det, men har jag bloggat något de senaste veckorna när hon gjort allt jag bett henne om och mer? Nä...

Igår klafsade vi omkring på ett fält ute i Idala (verkligen landet!) för vår kurs i jaktlydnad/-samarbete. Redan innan vi började med övningarna var jag medveten om att kontakten mellan mig och Kira var obefintlig - det enda som förenade oss var kopplet. Så när jag försökte få till en jaktfot tyckte hon att snöret mellan oss var en longeringslina och tittade på allt utom mig. Inkallningen fungerade bra, för att jag hade vett nog att inte chansa och bara gå 5 meter ifrån henne...

Sedan var det dags för apportering - vårt problembarn. Redan innan hade jag fel inställning. Jag kände ju att det var något som inte fungerade, så jag "visste" redan innan att det skulle gå åt pipsvängen och då blir det ju en självuppfyllande profetia.

Första gången hämtade Kira dummien, lämnade den någon meter ifrån mig men hon kom i alla fall tillbaka till mig. Jag berömde, vilket tydligen var fel för att jag numera kan förvänta mig mer än så från henne. Jahapp.

Andra gången hämtade hon dummien och var på väg mot mig, men så riktigt såg jag hur en knapp trycktes in och hon släppte taget om allt som har med lydnad att göra. Först några tokrus med dummien, sedan släppte hon den för att istället rusa över till grannen och dennes hundgård. Hundskrället blev stendöv och ingen inkallningssignal i världen hade kunnat få henne att reagera - trots att pipan har fungerat klockrent senaste tiden.

Det sista vi gjorde för dagen var ett försök på reviering och apportering. Jag förstod inte riktigt hur jag skulle göra och det gjorde inte Kira heller. Hon ville knappt lämna min sida - helt plötsligt var det fot som gällde :p Istället för hämta dummie så sprang hon över och hälsade på en annan grannhund. Ingen succé direkt. 

Hela vägen hem var jag sur och grinig. Dagens Kira var definitivt inte den Kira som jag är van vid att träna med. Jag kände att jag hade gjort fel hela dagen, att jag inte vetat vad hur jag skulle rätta till träningen och inte heller fått ett bra stöd av instruktören. Att jag dessutom hörde kommentarer från en annan kursdeltagare om Kiras beteende gjorde inte något bättre.

Det var först på kvällen igår som puckade jag lyckades inse vad som var problemet. Kira var otroligt jädra supertrött.

I torsdags kom min kära mor med ett plan från Luleå för att hälsa på och i fredags kom även min moster från Stockholm. Kira älskar ju människor så för henne var deras besök det som en enda lång fest. Men det var inte allt - min moster hade även med sig sin Kronos, en 4 år gammal dvärgschnauzerhane.

Kira gick alltså från en vardag som hon spenderar i lugn och ro med mig, till att spendera alla dygnets timmar tillsammans med en annan hund. Även om de kom överens och förmodligen tog det väldigt lugnt under den tid då de var ensamma så blev utspelade sig ett socialt skådespel varje kväll då samtliga mattar var närvarande. Kira försökte få igång Kronos i lek, Kronos såg till att sätta Kira på plats och det var en evig kamp om såväl mattarnas kärlek som tuggbenen. Trots att vi har ben utspridda över hela lägenheten så ville bägge ha det ben som den andra tuggade på...

Det är ju så uppenbart att vem som helst ser det, men trots att den logiska delen av mig visste att hon var trött gick det liksom inte in i huvudet på mig. Jag förväntade mig att Kira skulle prestera lika bra som hon brukar, när jag istället borde förstått att hon var en slutkörd hund som borde få beröm bara för att hon visste vad hon hette. 

Hela eftermiddagen igår stensov hon i vår säng. Idag har hon rört sig så pass att hon förflyttat sig från vår säng till gästsängen i kontoret, där jag sitter nu. Hon öppnar visserligen ett öga när jag går förbi, men mer än så är det inte.

Så jag är irriterad över att jag inte klarar av att förstå de mest uppenbara saker. Besviken för att jag inte justerade mina förväntningar. Less för att jag har för höga krav på såväl Kira som mig själv.

Sicken tur att jag får en ny chans redan nästa söndag.