Vrålet i vildmarken

Utöver alla övningar så har jag fått ett helt nytt sätt att träna hund, jag har faktiskt börjat ställa krav på Kira. På kvällen efter första träningspasset var jag mycket skeptisk. Från att bara ha tränat med/varit på kurser som använt sig av positiv förstärkning så befann jag mig plötsligt på ett fält omgiven av rytande mattar som ryckte i kopplet - det var något av en chock. Jag funderade på saken över natten och bestämde mig för att när jag nu var där kunde jag testa andra metoder så länge de kändes bra för mig och de inte skulle skada min hund eller vår relation. Så när Kira bestämde sig för att sticka ifrån mig på egen tass fick hon helt plötsligt höra ett avgrundsvrål som jag inte visste att jag hade i mig - och inte hon heller. Hon blev minst sagt förvånad, vände sig om för att stirra på mig och när jag då kallade in henne så verkade hon för chockad för att göra något annat än att komma :p

Nu när jag tänker på det så är det som att jag först nu fått Kira att förstå att vissa saker hon gör inte är uppskattat, för tidigare har hon aldrig fått någon tillsägelse utan vi har bara ignorerat det felaktiga beteendet. Jag tror att det har varit helt rätt hittills, hon har varit en skruttig valp och då ska inte hela livet bestå av en massa nej. Hur ska hon då våga pröva saker, om hon hela tiden väntar på en utskällning? Men nu, om man tar inkallningen som exempel, så räcker det inte att vara en skitroligt matte för att få henne att vilja komma. Hela världen är hennes belöning, så fort hon har rusat ifrån oss så behöver hon bara lukta på något för att hon ska känna att det var positivt för henne att ge sig av - och det är svårt att konkurrera med. När jag nu faktiskt sa åt henne att det där inte är okej så fick hon för första gången en konsekvens av att hon stack - det var inte bara roligt. Istället blev det jättekul att komma till mig för då blev jag så glad på henne.

Jag vill fortfarande inte bli en sådan matte som bara skriker och gormar på sin hund, jag tror/vet att positiv förstärkning är ett otroligt bra sätt att träna och att det räcker långt. Jag vill inte att hon ska få höra ett enda nej på agilityplanen, när vi övar våra fåniga trick eller rallylydnad – det ska bara vara roligt och lustfyllt. Men nu har hon blivit så gammal att hon är redo för gränser också och en tillrättavisning som innebär något annat än bara frånvaro av beröm. Samtidigt får jag inte heller under korrigeringsträningen glömma bort att berömma – för vem tusan vill jobba om det bästa man kan få är en frånvaro av skäll?