Nästa hund blir nog en färdiguppfostrad variant

Igår gjorde jag ett försök att lita på Kira. Eller snarare låtsas lita på Kira. Jag resonerar som så att om vi aldrig övar på att ha henne lös så kommer hon aldrig kunna vara lös. Det hela gick sådär.

Vi skulle bara sträckan från bilen till tappuppgången, ungefär 10 meter (om man tar i lite). Hon följde så fint till att börja med, problemet uppkom när ett pensionärspar började prata med mig. Eftersom jag pratade med dem så tyckte Kira att det måste vara okej för henne att hälsa på dem och om det är okej att hälsa på pensionärer så måste det vara okej att sticka ifrån mig helt och hållet. Jag tyckte inte att det var okej alls, så jag tog i med avgrundsrösten och vrålade så att det ekade mellan husväggarna.

Det är första gången sedan vi kom hem från Norrtälje som jag behövt använda mig av avgrundsvrålet och hon verkade återigen bli såpass chockad att hon stannade och kom direkt på inkallning. Jag tror att Kira kanske var tvungen att testa om det gick att göra precis som hon vill nu när det ändå var ett tag sedan vi var på internatet, men det visade sig att matte kan bli arg även i Göteborg. Så det verkade fungera, det där med att upplysa henne om att det där är fel, för när jag säger till så kommer hon som sagt direkt. 

Synd bara att det inte verkar hindra henne från att sticka iväg från första början.

För hon försvann iväg igen på kvällen. Och igen idag. Jag intalar mig själv att det hormoner, att det blir bättre och i nuläget ska jag vara extra noga med att se till att jag inte släpper kopplet en millisekund, för att hon inte ska förstärka beteendet ytterligare. Helt enkelt vänta lite och se vad som händer. Sluta rusa framåt och sätta Kira i situationer där jag nästan vet att hon kommer misslyckas. Öva upp mitt tålamod. Och googla träningsidéer.