Natten mot måndag klockan
00:30 kom vi hem till Göteborg efter en helg full av intryck och totalt
15,5 timmar i bilen. Både jag och grisen var galet trötta, Kira gick och
lade sig i sin säng direkt, utan att hoppa ens litegrand på matte - då
är det illa. Nu har vi haft 3 dagar utan någon som helst aktivitet, så
både min och hennes hjärna börjar sakta fungera igen, även om det är
knappt. Men med hjärnfunktionen någorlunda återställd så har jag börjat
fundera över vad som egentligen hände där i Norrtäljeskogen.
Jag är inte riktigt säker på vad jag förväntade mig
när jag anmälde mig till jaktinternatet - jag tror att jag hade någon
vag tanke att varken jag eller hunden skulle fatta någonting och att
alla andra deltagare skulle komma med bössan på ryggen och jaktchampions
i kopplet. Det stämde ju inte alls. Förarna varierade från de som redan
planerade att använda sin hund i jakt till de som nog aldrig skulle
önska livet ur någon annan fågel än kycklingen på ica. Och i kopplet
fanns det inga färdiga champions utan ett gäng underbara, glada, tokiga,
egensinniga welshar - precis som Kira.
Jag tror att jag också hade någon konstig bild av
att instruktören skulle vara som plockad från ett militärbootcamp (hur
jag nu fick för mig det?!), men även om Lisbeth definitivt tog rollen
som flockledare och gjorde sitt bästa för att hålla koll på oss så var
hon framför allt en fantastiskt kunnig instruktör. Alla fick övningar
anpassade till sin egen nivå, hon hade lösningar på alla problem, hon
förklarade hur hon tänkte med träningen och allt var mycket
välorganiserat. Jag litade definitivt på att hon och Walther (den norska
hjälpinstruktören som bara hade åkt till Sverige för att gå på kurs)
visste vad de gjorde och därför kunde jag följa deras råd även om det
var ibland metoder jag inte annars skulle använt.
När jag anmälde mig tänkte jag också att det här får
bli en kul grej för mig och Kira, även om det kanske inte kommer ge så
mycket eftersom jakt inte riktigt är min grej. I själva verket var
varenda övning vi gjorde otroligt nyttig, även om vi aldrig skulle se en
fågel igen. Nu när jag har kommit hem har jag en helt ny hund som har
fantastisk stadga, går bättre i koppel, söker kontakt, lyssnar och har
förstått att när jag säger "hit" så är det inte bara ett vänligt menat
förslag som hon kan ignorera om hon vill. Min syster undrade om jag hade
fått med mig rätt hund hem ;)
Det är inte bara hunden som är ny, det är matten
också. Nu förväntar jag mig att Kira ska lyssna på mig, istället för att
bara rycka på axlarna och ge upp i förväg. Jag litar mer på henne, vet
att hon är inte bara ett galet skrälle som gör vad hon vill - hon är en
fantastisk hund som vill jobba tillsammans med mig och det är en
underbar känsla. Det kliar i hela mig för jag vill bara träna mer, jobba
vidare, för vi kan - tillsammans är vi grymma! Det har gått så långt
att det där med grundprov och jägarexamen inte verkar så avlägset ändå,
men framför allt så är jag redan uppskriven för nästa kurs.
Förutom all träning har det varit jätteroligt att
träffa nya welshmänniskor, äta fantastiskt god mat och höra hur söt Kira
är. Det är såklart bra att resten av världen börjar inse hur otroligt
fin hon är, men jag undrar om det inte finns en risk att jag blir en
smula mallig ;)
No comments:
Post a Comment