Vägen mot de symetriska armarna II

När vi nu promenerade med Kira så drog alltså inte hela tiden, men det var ett evigt stoppande och hela tiden när kopplet var sträckt. Men så började det bli varmare, ljusare och träningsenergin var på topp - då började etapp 2.

Nu började jag låta henne gå ut i hela kopplets längd. Alltså, när Kira tappade positionen och gick före så stannade jag, men lät kopplet löpa. Jag tänkte att hon på det sättet kanske kunde koppla (no pun intended) att det var mig och inte det där snöret hon skulle vara uppmärksam på. Och tänka sig, det fungerade! Kira lärde sig stanna innan kopplet sträcktes och mina armar började sakta närma sig sin normala, symetriska längd igen.

Förövrigt så har Kira en lite rolig dans när hon har något ruskigt intressant som hon vill till. Hon går för långt ifrån mig, jag stannar och då stannar hon och tittar på mig, inser jaha, jag måste tillbaka och backar två steg - tittar på mig och är beredd att gå framåt, nähä, räckte inte det? tar två steg till - nu då? nähä.. backar två steg till – nu måste det gå, ser du inte matte, ser du inte hur roligt det är där framme?! backar två steg till – men seriöst, måste jag hela vägen till din sida den här gången också?! så ställer sig hon tillslut vid min sida och är så till sig att hon inte vet vart hon ska ta vägen när vi äntligen går framåt – och så börjar det i regel om igen…

Den senaste etappen vi håller på med just nu och den innehåller tempoväxlingar (det låter som att jag tränar en häst…). Kira klistrade ett fånleendet på mitt ansikte när jag kunde öka och sakta tempot utan att hon tappade sin plats bredvid min sida – yey! Detta trots att hon inte var särskilt fokuserad på mig, hon tittade sig runt omkring, men det fanns någonstans i bakhuvudet på henne att matte ska man vara nära.  

Vi kommer alltså någon vart, det gör vi, saker blir bättre. Nu ska vi bara lära oss att få allt detta att fungera med störningar, för den där lagom långa högerarmen som jag har sträcks ut igen så fort hon ser en annan hund, en fågel eller hare, ett barn, en barnvagn, en gubbe med kryckor, en spännande plätt med gräs – eller när vi är på väg till hundens hus (en av världens bästa platser enligt Kira, för där är det alltid skoj!)

Som sagt – hon går bättre, men det är en bit kvar.