Fast i träsket som kallas hund

Dagens förmiddag har spenderats på ett hårt betonggolv i en kall sporthall i Bohus, istället för i det underbara solskenet. Det är då man vet att det har gått lite åt skogen med prioriteringarna.

Men det var ju utställning och även om vi inte kunde ställa Kira (hon är dopad) så tänkte jag heja fram alla andra dagsländor till vinst. Det gick sådär... Som tur var kom mormor Lovis in i ringen i veteranklass och visade domaren hur en riktigt fin welsh ska se ut och tog hem dagens enda excellent. Bara att konstatera att det inte var rätt dag, rätt domare, rätt universum. Men enligt principen med parallella universum finns det en plats där alla dagsländor gick hem med varsitt rött band och förhoppningsvis är det vad som kommer hända imorgon! Vem vet, chanserna kanske ökar i och med att jag inte är där och försöker heja...

pia & mynta, barbro & lotten, nina & smilla

pernilla & cookie, pia & lovis, en hink med leksugna dagsländor

Jag är fortfarande en rookie inom utställningsvärlden, Kira är den första hunden som överhuvudtaget ställts mer än en gång, men jag tycker ändå att bedömningarna är lite skumma ibland. Alla Kiras kullsystrar ställdes i juniorklass, ändå är det som att domaren inte dömer med en junior som mall utan en vuxen hund. Alltså vinner den som mest ser ut som en färdigvuxen hund och man kan få kritik som "för lite päls" och "behöver växa till sig". Ja, det är väl klart att hundarna i juniorklass behöver växa till sig - de är för tusan max 18 månader!

Hursomhelst så var det väldigt trevligt och Kiras systrar, halvsystrar, halvbröder och mormor var fantastiskt snygga (även om Kira såklart är bäst  ;)).