Usch för killbaciller!

Oh älskade solsken, lämna oss aldrig!

Jag passade på att dra med lite pinnar och hinder till hundrastgården för att öva lite (på en plats där hon inte kan försvinna efter harar). För ovanlighetens skull fanns det sällskap där, en 14 måndader dobermanhane och en lite mindre svart (labrador?)tik. För första gången var vår ganska trygga Kira lite skrajsen i ett hundmöte! I vanliga fall brukar hon vara helt hysteriskt ivrig i att söka kontakt och visa hur snäll hon är, för att sedan glatt busa på. Men den här dobermannen tyckte hon allt var lite äcklig... Han var så stor och svart! Och så betedde han sig som en typiskt klumpig tonårskille som inte riktigt fått koll på hur man styr sin egen kropp, eller för den delen hur man uppvaktar en söt tjej. Dessutom, ve och fasa, var han snabbare än hon!

Jag har aldrig varit med om sådan klistrighet från Kira, det var trots allt säkrast att vara nära matte, i alla fall i början. Efter en stund så såg man på henne att hon verkligen ville vara med att leka, men hur tusan leker man med en sådan där kluns? Dessutom hade han konstiga (klippta) öron och ingen (kuperad) svans, så det måste varit lite extra problem med språket - lost in translation? ;)

Det kanske var för att den där hanen var lite läskig, men trots de andra hundarna så gick det jättefint att träna agility med henne. Hon hade inga tendenser alls på att sticka, ville bara få korven i slutet på slalomen (: Till och med när de första hundarna åkt hem och vi istället fick sällskap av en liten, vit trasselvovve som hon busade med på allra bästa sätt, valde hon mig och hindrena när jag ropade. Vi blandade lite slalom, dubbla hinder, snurra, slappa, svimma och pauser - allt för att hon inte ska hinna bli uttråkad. Konceptet fungerar hittills, svansen viftar, ögonen lyser "händer det något nytt nu matte?".

filten betyder ligg, var den än är