Efter Den Blodiga Kloincidenten i Trappuppgången har
vi haft en otroligt lugn och tråkig vecka. Vilket nog var välbehövligt
för både henne och mig, egentligen. Luften gick lite ur mig när
hundskrället gick och skadade sig så att jag inte kunde öva på det jag
hade planerat. Så hon fick sig en avstressningsvecka och jag fick tid
att få leta motivation, och igår kom den tillbaka.
Vi
var på agilitykurs på hundens hus med Kiras syskon, halvsyskon och
uppfödar-Pia som instruktör - och det är så jäklarns roligt att det är
nog omöjligt att inte få tillbaka hundträningslusten (: Även Kira hade
galet roligt, med allt vett utfluget genom öronen... Alltså, hon har
trivts ganska bra med att ha en lugn vecka, det har mest varit typ "jaha, ska vi ligga i soffan? det är okej, men då måste du klia mig på magen" och så har hon varit ganska nöjd med livet. Men igår så såg man all den energi som hon ackumulerat.
Hon
och jag skulle börja med att öva slalom, men istället så rusade hon
till tunneln och sprang igenom den. Tillbaka till slalomen, men återigen
så drogs hon till tunneln och sprang igenom den fram och tillbaka, fram
och tillbaka - jag tror att hon har hittat sin favorit. I det läget är
det rätt skönt att le och sucka åt knashunden istället för att bli
irriterad. Jag hoppas bara att resten av kursdeltagarna har tålamod med
oss... :p
Eftersom hon
fortfarande har trasig tass så blev det inte så jättemycket övat för oss
två, men det var väldigt kul att titta på när de andra handlar sina
hundar och vilken skillnad handlerns agerande gör för hunden. Bara att
lyckas släppa hunden för ett hinder i exakt rätt tillfälle gör jättestor
skillnad för hur hunden tar dem, men det är svårt! När hunden tittar höger-vänster-på en annan hund-på hindret-i taket-händer det något ute? så
är det inte helt lätt att träffa in den millisekund då de har fokus
framåt. Men när det blev rätt så gjorde det att en hund som tidigare
varit rätt omotiverad och tyckt att "jaja, jag kan väl hoppa om du nu så gärna vill det" helt
plötsligt flög över hindrena. Även om jag hela tiden vetat att om min
och Kiras träning inte fungerar så är det med största sannolikhet mitt
fel, så är det ändå en aha-upplevelse att se det så tydligt - när
matte/husse gör rätt, gör hunden rätt (och när matte har roligt har
hunden roligt). Så därav motivationen - nu vill jag komma igång med
träningen så att jag kan lära mig hur jag ska göra för att Kira ska göra rätt och ha så roligt som möjligt under tiden!
En
annan motivationshöjare är att hon trots spattigheten får en
guldstjärna för gårdagen. Medan vi var i paus så passade jag på att göra
lite småövningar för att hon skulle fatta att det var vi två som skulle
jobba ihop. Bara lite enkla sitt, ligg, surikat, snurra och så vidare,
men det som var roligt var att hon hade sånt enormt fokus på mig. Detta
trots att det var 5 andra welshar i lokalen som sprang runt, samt
tillhörande mattar/husse som peppade och hejade på. En liten grej kan
tyckas, men andra hundar är det värsta störningsmomentet som finns och
det var en sådan enorm skillnad från när vi tidigare har gått kurs (då
matte inte alls varit intressant).
Så nu ska vi ut i solen och öva lite slalomingångar (:
No comments:
Post a Comment