Innan Den Blodiga Kloincidenten i Trappuppgången fick
vi bevisat att bara för att något har fungerat superbra en gång så
betyder det inte att det kommer gå fler gånger. Vi tänkte köra lite
slalomingångar och dubbelhopp på innergården. Kira gjorde mycket riktigt
några slalomingångar, men istället för att hoppa så stack hon in bland
buskarna och jagade hare. Skallen av lycka när hon hittade haren var
definitivt något extra. Sen kan man ju undra vad för jakthund det kommer
bli av henne med tanke på att hon sprang omkring och letade i samma
hörn av gården trots att haren stuckit långt bort för längesedan, utan
att hon märkte det...
Efter
en alldels för lång stund så lyckades vi få tag på henne och skulle
bara köra ett hopp så att hon skulle fatta att hinder betyder hoppa,
inte sticka och jaga. Och den här gången hoppade hon, men istället för
att ta två steg fram till skålen för gotta så belönade hon sig själv
genom att tvärvända i samma sekund som tassarna nuddade marken och in
bland buskarna igen.
Så
istället för en trevlig agilityträning hade vi en tokig hund som rände
runt på gården, hela tiden på lagom avstånd till oss, medan grannarna
samlades på sina balkonger för att titta på showen. Det dumma är att i
det läget så vill jag inte ropa på henne och försöka fånga henne, för det gör ju bara det hela ännu roligare,
men... Med alla grannar på första parkett så känner man pressen att
liksom visa att man faktiskt försöker få tag på skrället och inte låter
henne springa fritt. Så för grannarnas skull tjatar vi sönder våra
inkallningskommandon, som inte fungerar särskilt bra ens från början -
så onödigt! Grannarna har ju faktiskt inget med vår hunduppfostran att
göra...
Aja, det är inte
som att jag inte visste vad jag gav mig in på, jag vet att när man
utökar familjen med en welsh bör man utöka sin egen humor också (: Och
det gick ju bra, vi till tag på henne och gick in, annars hade ju Den
Blodiga Kloincidenten i Trappuppgången aldrig skett...
No comments:
Post a Comment