Är det säkert att det inte är juli ute?

Efter en mycket trevligt eftermiddag i slottsskogen tillsammans med ungefär halva göteborgs befolkning har matte, matte och hund däckat i varsitt hörn. Man blir trött av sol, kubb, grillning, musik och umgänge. Och eftersom det var varmt och ont om skugga gjorde vi vårt bästa för att kyla ner Kira med en fuktig sjal som satt kvar i ungefär tretton sekunder.

en liten ökenråtta?

man tar den skugga man får

Jag älskar det faktum att Kira är en hund man kan ta med sig överallt - bara hon får vara med så är hon nöjd med livet. Hon lugnar ner sig ganska fort i de flesta miljöer och hon är snäll mot precis alla hon träffar (det har konstaterats att hon är extremt slösaktig med sin kärlek - du ger mig uppmärksamhet! jag älskar dig!!). Tidigare har hon tyckt att barn är en ganska läskig art, kanske för att de rör sig så speciellt (snabbt, ryckigt och oberäkneligt), för att inte tala om hur de låter :p Men på våra utflykter träffar hon på massvis med barn som nästan alla vill klappa på henne, så nu börjar hon förstå sig på de där korta varelserna. Särskilt duktig är hon med de barn som är i 2-års åldern - hon sitter still och låter barnen klappa, medan hon nosar lite försiktigt. Hon verkar förstå att de är valpar som man måste ta det lugnt med (:

Just eftersom att hon hänger med överallt måste vi verkligen se till att hålla igång hennes ensamhetsträning, för hon är nästan aldrig själv annars. Jag misstänker att det är ett lyxproblem (: