Att stånga sig blodig mot en vägg av hormoner

Det har varit ett uppehåll här i träningsdagboken, inte för att vi inte har tränat utan snarare för att vi har tränat så pass mycket att jag inte orkat skriva om det. Men efter kvällens träningspass är jag så pass irriterad att bloggtorkan härmed upphävs.

Jag och Kira har unde vintern/våren tränat rallylydnad. Det började med nybörjarkurs på hundens hus i januari och nu är vi inne på fortsättningskursen. Det är väldigt roligt, enligt både mig och hundskrållan, och hon är duktig. Jag är väldigt stolt över att hon är så pass följsam som hon är och att hon ändå vill jobba med mig. 

Men.

Lagom till andra nybörjartillfället så började hon sitt tredje löp och sedan dess är träningen som att försöka röra sig i sirap. Det är jättesvårt att få igång henne, att få någon slags energi i arbetet. Jag har försökt busa igång henne innan vi kör övningar och leka efteråt som belöning, men det är hopplöst. Om man känner Kira sedan tidigare, eller överhuvudtaget någon welsh så måste det här problemet låta bisarrt - och det är det också. Att vid träning behöva hetsa henne istället för det vanliga, vilket är att försöka dämpa, är helt enkelt konstigt och så jävla frustrerande. 

Jag känner att jag jobbar som en idiot för att få övningarna att fungera men likförbannat så sackar hon efter, har nosen i backen eller så ska hon fram och nosa på någon annan av kurshundarna. Jag tycker verkligen inte att jag förtjänar det här resultatet, för jag vet ju att hon kan. Jag vet hur det brukar vara att tränta med henne - jag har för tusan kunnat träna henne i en rastgård full av andra hundar och Kira har ändå fokuserat på mig. 

Jag antar att det beror på att hon är någonstans mitt emellan löp och skendräktighet. Att det är hormoner som gör henne dum i huvudet, jag menar, hormoner förvändlar väl oss alla till idioter. Men att veta det förändrar inte situationen nu och tar inte heller bort frustrationen. 

Särskillt inte med tanke på att vi har tävlingspremiär på söndag...