Med näsan mot marken

Idag var vårdhunden Kira med på jobbet med mig för att hälsa på gamlingarna och tigga smörgås av dem, något som får henne att vifta på svansen åtta timmar i sträck (:

När jag lastade in henne i bilen för att åka hem tyckte jag att det var en alldeles för fin höstdag för att stanna inne så vi åkte ner till Sisjön för ett varv. När vi lämnade bilen var vädret fantastiskt, klar luft med strålande sol - hur mysigt som helst. Vi gjorde ett litet sökarbete med leksaker utspridda i snåren som hon hittade utan problem, hon hade bara ingen lust att hämta dem åt mig. Jaja, när hon hittade dem fick hon lite lek - vilket fungerade trots att vi var ute i skogen (hon valde mig över alla skogens lukter!).

höstlöv i vattnet hindrade inte kira från att bada

Hela promenaden hade varit perfekt om det inte vore för att precis när jag var längst bort så började det regna. Sista kvarten så växlade det mellan att spöregna och hagla. Göteborg, jag älskar dig men kan du inte ha ett lite mer stabilt väder framöver?

Förövrigt så är det alltid lika trevligt att när man halkar i leran och faller med näsan före i marken och Kira kommer springande. Dock inte för att trösta en, utan för att se vad man har hittat för något spännande som måste undersökas på så nära håll...