Hon har ju varit slank länge och hon är inte särskilt matglad, men jag har som tänkt att hon bygger nog på sig så småningom, hon är ju trots allt bara en unghund. Detta var tills jag träffade en av hennes kullsystrar, Mynta, i förra veckan. Om man skulle jämföra de två så är Mynta schwarzenegger-biff medan Kira går mer mot en sparris - inte någon vidare smickrande jämförelse.
Som sagt så är hon inte särskilt matglad. Kira har flera gånger bara nosat på maten och ratat den, för att nästa gång sluka alltihop. Jag har haft den fasta övertygelsen att om vi börjar dalta med hennes mat så kommer vi för alltid ha problem med det och istället försökt ha is i magen. Och isen lönade sig, sedan vi gick över till två mattillfällen per dag så har hon aldrig struntat i maten helt.
Men det är inte för intet som en av mina vänner beskrivit mig som en neurotisk ekorre.
Efter mötet med Mynta startades panikens kugghjul: min Kira - en sparris?! Hon äter för lite, herregud, vi är dåliga mattar som inte ser till att hon äter mer! Så portionerna ökades, men problemet är att vi har en hund som verkar räkna kulorna så att hon bara får i sig 3 dl, prick. Så på med topping, om det är extra gott så kan hon väl inte låta bli att sätta i sig iallafall lite extra? Filmjölk, mjukost, äggula, inget av våra försök har gjort någon skillnad - hon äter 3 dl och inget mer (även om resterande kulor är väl tvättade rengjorda från det gottiga).
Och nu har jag gett upp. Hon är en glad skrutt som orkar med allt vi hittar på och lite till. Musklerna och biffigheten kommer förhoppningsvis någon gång men tills dess får jag väl passa på att njuta av att hon inte har så jättemycket tyngd att sätta i när hon drar efter fåglar i kopplet.
 |
| en glad sparris |
No comments:
Post a Comment