Jag tror att det bästa rådet vi någonsin har fått,
fick vi när vi gick valpkurs och just då höll på att stånga oss blodiga
mot väggen som bestod av koppelträning. Det fungerade verkligen inte,
Kira hade ingen som helst lust att gå fint brevid oss när hon istället
kunde dra, slita, hänga sig i kopplet, snurra tusen varv runt våra ben
och så vidare. Det höll på att göra mig galen, vissa stunder började jag
fila på blocketannonsen i huvudet ("fantastiskt hund med egen vilja som vet var hon vill här i världen").
Hursomhelst.
Vi frågade instruktören om råd och hon tyckte bland annat att vi kunde
ha en sele för när vi inte orkar, så får hon dra hur mycket hon vill i
den.
Say what?! Är det
okej att inte alltid orka träna? Att inte alltid vara en perfekt matte
som gör allt rätt? Det låter kanske inte så jäkla revolutionerande, men
mitt huvud satt det något som sa att om vi inte gör allt rätt nu så
kommer hon bli förstörd för resten av livet (terapi nästa?). Men när hundinstruktören sa att man får vara trött och irriterad på sin ögonsten, så blev det genast mycket lättare att vara hundägare.
För
ärligt talat. Jag är så glad att vi har skaffat oss Kira, jag kan inte
komma på något bättre sätt att spendera 10.000 kronor och hon gör mig så
glad och lycklig och sänker säkert mitt blodtryck också. Men ibland kan
hon vara fan så irriterande.
Förövrigt kan hon numera gå fint i koppel (:
No comments:
Post a Comment